Journeymen

Russel Crowe som James Braddock i Cinderella man.

En journeyman går upp i ringen för att förlora, men är ingen loser. Det är ingen stjärna, men heller ingen slagpåse. Låter det paradoxalt? Låt mig förklara.

Om du ser en kille med en matchstatistik på säg tre vinster och trettio förluster så tänker du kanske ”vilken nolla!” Men en journeyman kan boxas och sliter hårt i gymmet och är alltid redo för fight. I boxningsvärlden är han respekterad. Och nödvändig, förstås: hur ska en proffsboxare annars bygga upp sin segersvit? Journeymannen är också ofta viktflexibel: han kan gå både upp och ner och bjuda på några kilon och därmed fightas i flera viktklasser.

En journeyman är en perfekt motståndare för en stigande stjärna. Ingen räddhågsen eller okunnig boxare som knockas i första ronden, utan en stryktålig kille som står upp hela matchen, och slår tillbaka. En match att lära sig något av, och få värdefull erfarenhet.

Ibland har en journeyman alltid varit en journeyman, en habil boxare som kanske saknar karisma eller ekonomisk uppbackning eller aldrig haft det där lilla extra i ringen. Ibland är han en före detta champ som inlett karriären med en segersvit men är på väg nedåt och nu intar rollen som slagtåligt köttstycke åt uppåtstigande stjärnor.

James Braddock (spelad av Russel Crowe i filmen ”Cinderella man” från 2005) var en journeyman som under den stora depressionen på 30-talet förväntades bli en lätt motståndare för världstvåan men slog ut honom i tredje ronden.
Även Luis Resto som jag skrev om under rubriken ”Fatalt fusk” – han som slogs med preparerade handskar och gipshänder – var en journeyman, en boxare på dekis.

Min egen journeyman – eller snarare journeykvinna – hette Cimberly Harris. Jag mötte henne i New York den 19 oktober 2006. Då hade jag två förluster på raken: mot Laila Ali och mot tunga Ijeoma Egbunine (som jag skrev om i bloggen 11 mars). Och jag hade för första gången en manager, George Cuozzo från New Jersey. Detta innebar att min attityd ”jag möter vem som helst var som helst när som helst” ersattes av mer strategiska beslut.

Jag besegrade Cimberly Harris i alla sex ronderna. Jag är inte säker på att hon kan betecknas som en renodlad journeyman, men nog tycker jag att hennes matchstatistik pekar åt det hållet. Hon gick sin sista match 2011 och hade då vunnit fem, förlorat 16. Hon har aldrig förlorat på knock – matcherna har alltid gått hela tiden ut. Cimberly Harris har mött, och fått stryk av, bland andra svenska Anna Ingman, norska Cecilia Braekhus, och amerikanska Christy Martin.

Jag har försökt få tag på Cimberly Harris, som jag vet arbetade som polis någonstans i USA, men inte lyckats hitta henne. Jag vill fråga henne varför hon boxats, hur det kändes att gå upp i ringen, om hon såg sig själv som en förlorare eller en vinnare eller om det kanske var egalt.

Och jag skulle väldigt gärna vilja prata med Borislava Goranova från Bulgarien. Hon är 38 år gammal, har vunnit tio matcher, förlorat 46 och har tre oavgjorda. Cecilia Braekhus, Anna Ingman, Mikaela Laurén, Maria Lindberg och Klara Svensson har alla slagit henne. Den 27 maj möter hon debutanten Stacey Copeland på Middleton Arena i Lancashire.

Klara Svensson träffar Borislava Goranova.

.Arvodena inom damboxningen är blygsamma, men för en kvinna från ett fattigt land som Bulgarien är säkert pengar en drivkraft. Men jag tror att boxning betyder så mycket mer för Borislava. Jag skrev ett meddelande på engelska till henne på Facebook, men fick inget svar. Kanske kan hon inte engelska, kanske vill hon inte bli intervjuad. Jag önskar ändå att jag kunde prata bulgariska – känner jag någon som kan?

 

 

 

 

Andas

 

 

Syretörstig.

Kan man glömma att andas?
Ja, nästintill. I ringen, ja till och med på sparring i gymmet. Nerverna trasslar ihop sig: stressen, andrenalinpåslaget, tunnelseendet… Och så ett tandskydd i munnen som stör. Man håller andan. Länge. Självkvävning. Sedan sipprar lite luft in, men den når bara till bröstet. Lungorna längre ner suktar efter syre och snart är man utmattad, bränslet tar slut.

Man ska helst andas genom näsan i ringen. I munnen finns tandskyddet, och dessutom kan det vara farligt att ha munnen öppen om man blir träffad. Många boxare puffar lite stackato-artat och ganska ljudligt genom näsborrarna. Så sa Bert åt mig att göra: stöta ut luft genom näsan när jag slog. Som om man slår ut luften. Men man måste andas in också… det är svårare. Jag var usel på det i ringen, och dålig på det utanför den.

Min andning var ofta ytlig. En guldfiskmun. Men förr eller senare, och i ren överlevnadsinstinkt, måste spjällen öppnas. Det är en befriande syresättning, också av hjärnan tror jag. Boxningen tvingade mig att andas, hård fysisk ansträngning och total koncentration kan ha den effekten.

I rondpausen i ringhörnan satt jag på pallen och min tränare stack ner ett par fingrar innanför byxlinningen och drog ut resåret för att frigöra buken. Han spände ögonen i mig och när han fixerat min blick sa han uppfordrande: ”Andas med mig.” Han drog långsamt in luft genom näsan och släppte ut den lika långsamt. Också hans bröstkorg vidgades och handen som inte höll i byxlinningen rörde sig som en dirigents. Detta upprepades några gånger tills jag funnit rytmen.

När jag var 45 år gammal och gravid fick jag för mig att gå en crawlkurs. Jag har alltid tyckt att det ser så skönt och coolt ut att glida fram i vattnet som en riktig simmare. Men jag gav upp efter tre-fyra lektioner. Jag envisades med att försöka andas under vattnet och blev lika överraskad och irriterad varje gång jag hostande och frustande nådde ytan.

Den unge simläraren, som inte visste att jag var gammal boxare, såg fundersam ut och sade: ”Hmm… det ser liksom ut som om du slåss mot vattnet.”

 

Kärlek i ringhörnan

 

Lisa och Errol Brown.

Jag gick min tredje proffsmatch i Edmonton, Kanada, och laddade med slag mot mittsar och kärleksfullt gnabb med min tränare Lennox i omklädningsrummet. En av de andra tränarna frågade vänligt: ”Are you two married?”. Det var Kelli Cofers pappa, som stod i ringhörnan när dottern fightades. ”I’m working on it” sa Lennox leende och jag sänkte blicken som en skolflicka.

När jag nu, tolv år senare, tittar på matchlistan inser jag att galan var full av starka band. Jag var förälskad i Lennox, även om jag förnekade det då. Där fanns som sagt Kelli Cofer och hennes far. Olga Heron var gift med sin sekond, liksom Lisa Brown som hade sin make Errol i ringhörnan. För Lisa kom äktenskapet först, boxningen sedan. Errol Brown var proffsboxare och Lisa hängde med till gymmet i Toronto för att titta på eller göra sina läxor. ”Du kan väl träna i alla fall?” sa Errol, som tyckte hon höll på att bli tjock. ”I don’t want to mess my face up” svarade Lisa.

Men när hon klev in i ringen var hon tuff och aggressiv och vann första matchen på knock. Hon blev mer framgångsrik än sin make och erövrade bälten i proffsringen. ”Vi håller isär business och pleasure”, har Lisa sagt i en intervju jag hittar på nätet.

(På tal om äktenskap i ringen minns ni kanske Christy Martin, som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg: hon som gifte sig med sin 24 år äldre tränare, men blev både skjuten och knivskuren när hon lämnade honom för en kvinna.)

Tränar-adept-relationen är som sagt så intim, och så delikat. Det kunde reta gallfeber på mig att jag hade känslor för min tränare. Så hopplöst förutsägbart! Så klyschigt! Så stereotypt! Så dumt!

Hur ska man egentligen kunna veta vad som är vad i en sådan relation? Är det kärleken till sporten som färgar av sig på personen som förmedlar den? Är det i själva verket hans erfarenhet och kunskap som man trängtar efter? Hans bekräftelse? Eller är det han som är ute efter bekräftelse? Är han mer förälskad i prestation än person? Kan ett sådant förhållande vara jämlikt? Är det en relation som bygger mer på rollerna vi intar än på äkta kärlek? Hur nu ”äkta kärlek” ser ut…  Och går det verkligen att hålla isär business och pleasure? Eller: är allt det här helt enkelt frågor som bör/kan ställas i alla slags kärleksrelationer?

Det är svårt att svara på. Jag kan det då rakt inte. Men jag blev förälskad. Och även om vi aldrig var ett par utan snarare levde ut en passion i lönndom var – är – det en viktig relation i mitt liv, både för mig som person och som boxare. Och jag var trots allt ingen skolflicka, utan närmare 40 år gammal.

Men när jag lämnade ringen – ja då lämnade jag också relationen.

 

 

 

 

 

 

Tränare och terapeuter

 

Alexander Gustafsson och Andreas Michael.

Relationen mellan tränare och adept är tight – i boxning och andra kampsporter är den tightare än någon annanstans. Han (i sällsynta fall hon) vårdar och bekräftar, sätter gränser, skäller ut, sväller av stolthet, bekymrar sig om måltider och förkylningar, målar visioner och tar ner på jorden… Likt en förälder, eller en äkta hälft.
En tunn lina att balansera på: att utforska en människas mentala terräng utan att överskrida hennes gränser.

När MMA-stjärnan Alexander Gustafsson beskriver förhållandet till tränaren Andreas i dokumentären ”The Mauler” (Viaplay, 2016) är det ett äktenskap jag tänker på – vackra ord från ett bröllopstal: ”Det är stor kärlek mellan oss. Han säger inte det du vill höra. Han säger det du behöver höra. Vi har skrikit åt varandra, lämnat rummet… vi har kramats. Han är min psykolog. Han kommer att finnas där hela vägen.”

Men att denna nära relation inte bör vara för intim eller alltför familjär är de flesta överens om. Luis Lagerman, som jobbat som tränare i USA i tjugo år, bland annat som lärling hos legenden Angelo Dundee, uttryckte det såhär när vi sågs över en hotellfrukost: ”Tränare-flickvän, pappa-son… Det där funkar inte. Visst måste jag under huden på min fighter. Men vi hänger inte, de är inte mina vänner. Den distansen måste man ha. Vara lyhörd men inte lägga sig i. Det har funkat för mig.”

Ändå är boxningsvärlden full av suddiga gränser mellan privatliv och pugilism, mellan familj och fighters. Det kryllar av fäder som tränat sina söner, till exempel. Shane Mosley, Roy Jones Jr och och Floyd Mayweather Jr har alla haft sina fäder i ringhörnan, och de har alla vid olika tidpunkter i karriären sparkat sina pappor från jobbet. Konflikter om pengar ibland, ego ibland, och säkert finns där ofta någon infekterad fader-son-problematik som blommar upp i pressade situationer på gymmet eller i ringhörnan.

Familjeband och stenhård lojalitet (som ju ibland kan vara synonym med konflikträdsla) är den ena extremen. På den andra ytterkanten finns hoppjerkorna. Jag såg dem på Gleason’s gym i New York. Fighters som rastlöst surrade från den ena blomman till den andra. Ständigt på jakt efter något nytt och fräscht och för att använda relationstermer igen: en panisk rädsla för att binda sig.

Luis igen: ”De som hoppar från tränare till tränare söker efter någonting som de tror att någon annan kan ge, för de har det inte i sig. Men du måste ha det själv – i dig. Det är ingen som kan ge dig en lapp: ’här, så här går det till’. En boxare jag tränade har bytt coach flera gånger och karriären svajar. Han söker efter något han redan har. Han har så mycket boxning i sig men han vet det inte.”

Det Luis formulerar är något som alla som gått i terapi är bekanta med.  Typ ”Vad vill du? Vad känner du? Det är bara du själv som kan bekräfta dig själv. Det är så man bygger självkänsla.”

Tro’t eller ej, men tränare och terapeuter har en hel del gemensamt.

Imorgon: Riktiga äktenskap i ringen.

Berit, Märit, Dorit och Turit

 

Stig Waltersson boxades i weltervikt (cirka 67 kg).

”Pappa var 194 centimeter lång och vägde över nittio kilo. Han var Vikbolandets skräck på den tiden. Han söp och slogs. Mamma tog ut skilsmässa. Det var på 40-talet och inte så vanligt då.”

Efter skilsmässan flyttade Stig Waltersson med mamma och fyra systrar till nya barnrikehusen Solgårdarna i Norrköping. Det var för att beskydda systrarna som Stig började boxas – något han återkommer till flera gånger när jag dricker kaffe och pratar boxning med den gamle pugilisten. Han fyller 80 år i december, men blir som ung på nytt när han släpper rullatorn och slår några slag i luften. Stig slog Bosse Högberg fem gånger – jag skrev om Stigs karriär i ett blogginlägg 16 mars, där han förklarade att ”boxning handlar om att luras”.

”Det var fyra trevåningskåkar och alltid några grabbar som skulle vara lite tuffa på gården… Jag hade fyra yngre systrar, Berit, Märit, Dorit och Turit. Det var killar som var på och kladdade litegrann och jag försvarade dom. Till skillnad från pappa var jag en liten skit. Men jag ställde upp på att sparra mot en kille, han vägde väl åtta-tio kilo mer och jag slog honom. Jag började träna när jag var tolv. Min drivkraft var helt och hållet att försvara mig och mina systrar.”

Mamma Stina ogillade boxning. I alla fall till en början. Det var inte själva boxningen som var farlig i Stinas ögon, utan spriten. Stina menade att boxare var dåligt sällskap, de bara slogs och söp, precis som hennes usling till karl.

Men det gick bra för Stig mellan repen, och tränarna Nisse och Ivar blev ett annat slags fadersgestalter. ”De var skitbra! De var båda gamla boxare och blev som pappor för mig, psykiskt. Tog hand om mig. Vi pratades vid också. Det var flera unga killar på boxningsklubben Akilles som hade pappor som söp. Vi pratade om sprit och sånt. Och jag drack aldrig en droppe”.

När Stig så småningom blev en framgångsrik boxare – en av Sveriges bästa och Norrköpings främste genom alla tider – satt Berit, Märit, Dorit och Turit på läktaren och hejade fram sin storebror. Ja, även mamma Stina, förstås.

Imorgon: Fäder och söner.

 

 

Sex & sandsäckar

Boxning med Victoria’s Secret.

Kommer ni ihåg Rexonas reklamfilm som rullade flitigt i början av 90-talet? Snygga tjejer slog sig sexigt svettiga mot sandsäckarna innan det var dags för dusch och deo. Det var suggestiva bilder. Flera av deltagarna i det första Svenska mästerskapet 1994 (jag var inte med då) har sagt att de sökte upp en boxningsklubb efter att ha sett reklamen.

Mitten av 90-talet var en brytpunkt. Damboxning höll på att bli en riktig sport, men var lika mycket en ytlig image. Kvinnor med lite lagom klös i blicken var – är – en säljande kombo. Månadsmagasin och fitnessbilagor kombinerade rött läppstift med satinshorts och lindade händer. Programledaren Gry Forsell vek ut sig i handskar och huvudskydd i herrmagasinet Slitz.
Jag intervjuades under vinjetten Fun Fearless Female i tjejtidningen Cosmopolitan. Visserligen påklädd och med några matcher i bagaget. Men ändå. Fun, fearless female…

På storstadsgymmen poppade diverse boxningsvarianter upp: boxercise, fitnessboxning, aerobox. Jag började träna på Winning Boxing Club, en riktig boxningsklubb som lärde ut riktig boxningsteknik, inte någon av ovan nämnda hittepåvarianter som fortfarande florerar.

Den välkände kulturjournalisten Per Svensson, som då jobbade på Expressen, kom till Winning och gjorde ett reportage om den nya motionsformen. Ingen tävlade ännu, vi slog inte ens på varandra. Ändå var vi fascinerande. ”Det ser ju fräckt ut också. Boxhandskar och hästsvansar. Hårt och mjukt. Betong och balett.” skrev Per Svensson.
Jag och Kajsa från Winning BC var välmejkade när vi visade upp boxövningar i tv-studion i ”Sköna söndag”. Programledaren Cathrine Schück plirade mot oss och föreslog att man t ex kunde sätta upp en bild på en f d pojkvän på säcken och slå av sig lite.

Media förklarade gärna att de tjejer som blivit matchboxare var just tjejer. En av Sveriges mest framgångsrika amatörer någonsin, Sanna Rauta, ”är tjej ut i fingertopparna” skrev Expressen. En annan journalist förväntade sig ”överdimensionerade muskler och en knäckt näsa”, men boxaren ”är faktiskt riktigt snygg – blond, välsminkad och med ett leende som hade passat in i en Fröken Sverige-tävling”.

Som i alla andra sporter är det fortfarande lättare att bli accepterad om en ”ser ut som en kvinna” och är heterosexuell. Jag har mött flera butchiga flator i ringen, och hört nedsättande kommentarer om deras utseende och sexualitet.
Även från andra damboxare, tyvärr. Som när Sveriges första kvinnliga proffs, Lena Åkesson, då (och alltjämt tror jag) bosatt i Florida, uttalade sig i Aftonbladet år 1997: ”Betalar man för att se på damboxning är det ju kvinnor man vill se. Inte kvinnor som ser ut som män.”

Nåväl, damboxningen är någorlunda etablerad nuförtiden, och man ser inte lika ofta boxhandskar som sexigt attribut på random brud. Att mjukporriga underklädeskedjan Victoria’s Secret flörtade med boxning i sin modeshow så sent som år 2010 illustrerar snarast att företaget skvalpar i bakvatten.

 

Objekt

En av mina träningskompisar på Gleason’s, Elio ”The Kid” Rojas, som tog WBC-titeln i fjädervikt 2009.

Det finns de som jämför boxning med prostitution. Att sälja sin kropp för att tillfredsställa någon annans lust (publiken/torsken) och någon annans penninghunger (managern/hallicken).

Jag har inget djuplodande svar på varför jag tycker att liknelsen haltar betänkligt. Annat än att det kan finnas drag av prostitution i boxning (liksom i alla yrken där utövaren är ett slags handelsvara), men att prostitution handlar om något mycket intimare, om sexualiteten, som inte kan jämföras med någonting annat.

Ändå är ju fightern – och nu pratar jag faktiskt framför allt om manliga boxare – i viss mån ett objekt som betraktas och beundras och bedöms utifrån sin kropp. Han är ett med sin fysik, och definieras utifrån den. Fotografer och turister som steg in på Gleason’s gym i New York dreglade av vällust vid åsynen av boxarnas muskulösa kroppar och svettiga anleten och kamerorna smattrade mot de stumma objekten.

Kanske är fightern mer än någon annan idrottsman det där slags sexobjekt som andra män vill vara. Stark, modig, ofta vacker och i ringen nästan naken i sina blanka shorts.

Det finns hardcore fighter-groupies av båda könen. De kan sitta vid ringside, eller allra helst i omklädningsrummet innan matchen: en vampyrliknande voyeur som girigt suger i sig boxarblod. Den där klistriga hängivenheten finns beskriven i Kerry Howlyes ”Ringens härskare”, som publicerades på svenska för något år sedan och handlar om MMA, mixed martial arts.

Den bildade filosofistudenten Kit, som bär många likheter med författaren Kerry, blir besatt av att undersöka den extatiska utanför-kroppen-upplevelse som MMA kan ge. Hon (för)följer två autentiska fighters på deras brokiga fighter-banor: den hårda träningen, dieterna, relationerna och skadorna. Jag har aldrig läst en sådan välformulerad parodi på åskådaren som helt ogenerat objektifierar fightern och använder denne som projektionsyta.

Jag är inte helt säker på varför Edith Södergrans kända diktrad dyker upp i huvudet, i modifierad form: ”Du sökte en fighter och fann en själ – du är besviken”.  En möjlig tolkning är att fighters är mer än tomma käril. Ja, ni vet, människor liksom.

Imorgon: Boxning som sexig image.