”Slå dig fri”

Jag störtbölade första gången jag såg filmen Frost. Alltså, okontrollerat hulkande. Det var jag inte beredd på. Det var för ett par år sedan, min dotter skulle snart fylla tre, och Elsa-febern brände som hetast i förskolan. Okejrå, vi ser den väl då, sa jag.
Ja ni vet den där vintriga filmen som blivit Disneys största succé genom tiderna, med två systrar i huvudrollerna, inspirerad av H C Andersens saga Snödrottningen.

Drottning Elsa med iskrafterna är inbunden och har lärt sig kontrollera sina känslor. Anna är den utlevelsefulla och impulsiva som blir kär i första bästa.
I USA har filmen analyserats och diskuterats, hela seminarier har ägnats åt karaktärernas eventuella diagnoser: posttraumatisk stress, bipolaritet, narcissism…

När Elsa släpper kontrollen, släpper ut sina krafter och vrålar ut fraser som ”de rädslor som styrt mig är ett fjuttigt minne blott” och ”här står jag, en förändrad själ, släpp den storm du bär.”
Då känns det som om den där frostiga Disney-sagan handlar om boxning, och om mig. ”Slå dig loss, slå dig fri”. Joråsatte …

 

Farliga typer

Mina adepter får ringnamn. Förr eller senare. Av mig. Jag försöker inte spegla personlighet eller stil, utan kör med strikt allitteration på antingen för- eller efternamnet. Det ska vara farligt och hårt. ”Godzilla” Gudasic, ”Scary” Skoog, ”Eliminator” Emmerfors, ”Villain” Wilén. Anspelningar på galenskap är också fint, som ”Borderline” Borgå, Sebastian ”Psycho” och ”Moodswings” Modée. Och en personlig favorit som två av mina elever förärats: ”Born bad” Bornedal i Nora och ”Born bad” Elgborn i Stockholm.
Eller en helt vanlig statstjänsteman som heter ”Jawbreaker”. En femtioårig yogainstruktör som lystrar till ”Warrior”. En revisorsassistent vid namn ”Antichrist” Andersson.

Jag är ganska säker på att mina adepter gillar leken. Om inte har jag retat upp ett gäng riktigt farliga typer.

Ringnamn

Juan ”The Hispanic Causing Panic” Lazcano.

Många proffsboxare har ringnamn. Ofta ett smeknamn som ska injaga skräck. Gärna ett fyndigt epitet som fångar fighterns stil eller utseende. Det kan vara publiken, tränaren, managern, media eller boxaren själv som kläcker saker som Kid, The Brown Bomber, Problem, The Real Beast.

Där finns amerikaner som ”Iron-Mike” Tyson och ”Smokin’ Joe” Frazier. Filippinernas Manny “Pacman” Pacquiao. Och Englands Ricky ”Hitman” Hatton. De schackspelande Klitschko-bröderna från Ukraina är givetvis doktorer även i ringen: Vladimir ­ – ”Dr Steelhammer” och Vitali – ”Dr Ironfist”.

En boxarkollega på Gleasons i New York hette Belinda “Brown Sugar” Laracuente. Ibland sparrade jag med läraren Sonya ”The Scholar” Lemonakis. Det finns riktigt roliga ringnamn också. Mina favoriter är Juan ”The Hispanic Causing Panic” Lazcano och Owen ”What the Heck” Beck.

Jag hade inget ringnamn. Det fanns några trevare dock. Efter min andra proffsmatch i Las Vegas, då jag boxades på toppen av min förmåga, blev jag kallad ”The Swedish Sensation” i pressen.
Min sista match gick jag i Karlstad och hade då en amerikansk manager, George. Han döpte mig på eget bevåg till ”Blond Beauty”. Jag såg affischen först när jag landade i Sverige och suckade tungt. Så föga originellt: visste han inte att snygga blondiner är stapelvara i det här landet?

Min tränare i New York, Lennox Blackmoore från Guyana, var Commonwealth Champion en gång i tiden och mötte bl a Aaron Pryor (som han förlorade mot). Lennox hade inget ringnamn, vilket han framhöll med stolthet. ”I’ve got my own name. I’m Lennox.”

Den svenske tungviktaren Anders ”Lillen” Eklund (117 kg) tyckte inte om sitt smeknamn och försökte förgäves ändra det till ”Viking”. De nordiska damboxarna aspirerar på att leda landet, alternativt hela Norden. Norges Cecilia ”First Lady” Braekhus, Sveriges Klara ”Swedish Princess” Svensson. Mikaela ”Destiny” Laurén tycks vilja ändra ”Destiny” till ”Nordic Queen”, i alla fall inför det haussade mötet med prinsessan Klara i september i fjol.

Mina motionsboxare får också ringnamn. Hur det går till berättar jag om imorgon.

 

 

 

Ordet boxning

Varför kallas boxning för boxning? Ingen tycks veta säkert. Det finns historiker som tror att ”boxning” härstammar från grekiskan. Andra menar att det ursprungligen kommer från prästen st Bernardine i Siena, Italien. Han ska ha lärt sina manliga församlingsmedlemmar att slåss med nävarna istället för med dödliga vapen. Bernardine lade tonvikten på att ”box up”, det vill säga blockera, en motståndares slag med armarna och händerna.

Andra hävdar att ordet kommer från det germanska språkträdet, från ord som ”boke”, ”buc” och ”bask” i medelnederländskan, tyskan och danskan. De betyder alla ”blow” (slag) och ordet ”boxning” är i så fall sannolikt onomatopoetiskt.

Jag tror på den ljudhärmande teorin. ”Box!” låter väl slaglikt, så säg?

 

 

Eld i hjärtat, is i hjärnan

Ilska är inte sällan det bränsle som tar en individ till boxningslokalen. Men ilska tar dig ingenstans i ringen…där blir ett åskmoln en dagslända. Andra drivkrafter och motiv måste till, med en dos aggressivitet puttrande i bränsletanken. Den får dock inte orsaka explosion. Man ska – för att använda ett populärt uttryck i boxningssfären –  ha eld i hjärtat och is i hjärnan.

”Boxningen räddade mitt liv”

George Scott.

En av boxningens urberättelser handlar om ungdom på glid som fångas upp av sporten och får fason på tillvaron. Den berättas om och om igen, i otaliga varianter och versioner. På film, i böcker, i debatter. Och av boxarna själva. Paolo Roberto i en intervju i Aftonbladet för femton år sedan: ”Titta på mig. På 80-talet ansåg polisen att jag var en av Sveriges tre farligaste ungdomar och hade jag inte kommit i kontakt med boxningen hade jag varit död idag.”
”Du tror det?” frågar journalisten. ”Nej, jag tror inte, jag vet”, svarar Paolo.

Ungefär samma sak säger boxaren Micke Cederhof, som jag fikar med på Espressohouse i Malmö. ”Hade jag inte haft träningen hade jag kanske suttit inne idag. Jo, så är det. Boxningen har räddat mig.”

Och i självbiografin ”Obesegrad” förklarar George Scott vad den där fyrkanten betytt, hur livsavgörande det varit med regler, ramar, fasta tider och fokus. ”Mitt i all min ilska, hittade jag boxningen…som höll mina känslor i schack och jag fick utlopp för min energi /…/ något som tog all min tid och blockerade alla jobbiga tankar och funderingar, någonting jag kunde fylla det där jävla tomrummet med. Vad hade hänt annars? Jag låg på gränsen hela tiden. Jag hade misshandel efter misshandel. Jag hade nitat en polis. Förstår du vad jag menar?”

Storyn finns också i boken om MMA-stjärnan Alexander Gustafsson, ”The Mauler”: den unge, ilskne mannen vars destruktiva våldsbana ute i samhället omvandlas till konstruktivt karriärbygge i buren.

Berättelsen om boxning som räddning är svår att värja sig mot. Svår att argumentera mot. Kampsports-kritikern försöker, och ifrågasätter det fruktbara i att ersätta illegala våldshandlingar med legaliserat våld. Varför ska samhällets trassliga själar sätta sin hälsa på spel för att underhålla publiken? Och vad fighterns personliga livsöde anbelangar: ont skall icke med ont/boxning fördrivas – ont skall med gott fördrivas.

Men är det inte som så…att ett samhälle utan boxning förutsätter ett samhälle utan ilska? Hon som aldrig varit arg – han som aldrig tvingats konfronteras med en hård verklighet – hen kan heller aldrig förstå behovet av en kanal för ilska.

Klasser krockar fett i ännu en tv-debatt om boxning, när en läkare ur övre medelklassen sågar en ur underklassen sprungen fighters livsval. Och i läkarens kritik ryms inte bara ett fördömande av sporten – jag tror att fightern tar det personligt, det är en attack på den han är. Som om han inte har rätt till sina känslor. Som om han inte själv är kapabel att ta ansvar för sitt liv. Och jag tycker mig höra hans tysta skrik: ”Låt mig vara! Lämna mig ifred!”

 

 

 

 

 

I ringhörnan

När Frida Wallberg segnade ner i ringen på Radisson Blu Waterfront i Stockholm den 14 juni 2013 satt jag hemma, bara några kvarter därifrån, med en ettåring vid bröstet. Jag hade varken tänkt eller känt boxning på väldigt länge, men den ödesdigra matchen slungade mig tillbaka mellan repen. Jag var orolig för Frida, förstås. Men tänkte också: det kunde ha varit jag.

I höstas kom boken om Frida, ”Alltid lite till. Om att slåss för sitt liv”, författad tillsammans med journalisten Malin Jonson. Det är en riktigt bra och välskriven historia om denna framgångsrika boxare, och om matchen som skulle komma att avsluta hennes karriär.

Men det är en detalj som inte lämnar mig någon ro. Det står att Olof Johansson på Prokommissionen länge var tveksam till att ge Fridas nye, oerfarne tränare William licens som huvudsekond. Men det faktum att Frida skulle ha Leffe Carlsson som andresekond lugnade kommissionen. Det finns ingen i Sverige som har mer rutin från ringhörnan än den före detta förbundskaptenen. Ja, ni har kanske sett Leffe i Mikaela Lauréns ringhörna, eller i Paolo Robertos när det begav sig.
Men Leffe dök aldrig upp på galan. Frida skriver: ”Jag blev stressad. Jag gillade Leffe, han hade varit med mig i ringhörnan, han kände mig, han var den trygghet jag hade.”

Jag känner inte Leffe Carlsson, men han verkar så pålitlig, så hyvens. Och att en professionell sekond inte skulle dyka upp på en sådan viktig match… det känns så oerhört märkligt och svårbegripligt.
När jag stämmer träff med Leffe Carlsson på Starfight gym i Stockholm för att tala om tränarrollen behöver jag inte ens fråga om den där matchen. Han vill själv prata om den.

”William ringer SAMMA dag som tävlingen är och säger såhär: ’du kommer väl och coachar och lindar händerna nu’. Nej, sa jag, lite framförhållning vill jag ha. Jag kan inte det.”

Leffe skakar på huvudet. ”Jag ställer alltid upp. Säger aldrig nej. Aldrig. Men det var nånting som sa mig att det här stämmer inte. Det där nonchalanta, att komma samma dag, klockan tolv på dan…”
Leffe suckar över den tragiska utgången på matchen. ”En sån jävla snäll och fin tjej med fel folk runt omkring sig hela tiden…”

Mina frågetecken runt Leffe Carlssons roll i dramat har rätats ut. Och mitt intryck av honom har bekräftats: en man med både integritet och värme. Hyvens, helt enkelt.