En fluga på väggen

Kvinnliga fighters slåss för att få respekt och tjänar nästan inga pengar. Ofta sliter karriären inte bara på kroppen och psyket, utan även på ekonomin. Men den mediala uppmärksamheten kan vara ganska stor. Inte minst får dokumentärfilmarna något vått i blicken. Caramba! Henne ska vi ha!
Kampvärlden är ju så filmisk också. Svett och lindade händer, slagväxlingar, slitna lokaler och märkliga människoöden, en inbyggd dramaturgi i själva fighten, men ofta också i fighterns väg dit, och i hennes privatliv.

När jag var som hetast, efter min match mot Muhammad Alis dotter Laila år 2005, fick jag frågan från ungefär femton dokumentärfilmare, både i Sverige och USA. Nä, jag skojar inte. Visst kittlade det mitt ego, men jag bestämde mig tidigt för att ingen skulle få filma mitt liv. Jag ville ha mina kaotiska känslor och relationer ifred. Jag kunde inte övertalas.

Dokumentärfilmare kan tillhöra människosläktets tjatigaste och envisaste individer. Det är ju en del av deras jobb, förstås. Att brinna starkt för ett ämne eller en person och göra allt, till nästan vilket pris som helst, för att ro projektet i land. Det kan ta många år. Det är beundransvärt. Men också irriterande.

En kvinnlig dokumentärfilmare någonstans i Sverige hade svårt att ta ett nej, hon propsade på att flyga över till New York så att ”vi bara kunde ta en fika och snacka lite”. Jag sa nej tack, det är inte lönt.
En manlig dokumentärfilmare och hans medarbetare ringde i omgångar och trugade och lirkade. Och när han förklarade vad han fann fascinerande – en blond kvinna bland alla dessa svarta, allt detta manliga, en främmande fågel i en hård värld – då kröp det i mig. Jag kände mig inte som en främling i boxningsvärlden. Den var min. Och jag ville inte att hans kladdiga kamera skulle exploatera mina ”exotiska” vänner och tränare på Gleasons gym i New York. ”Du kommer knappt märka oss. Vi kommer att vara en fluga på väggen” sa han. Jag skrattade. En fluga på väggen var det värsta jag kunde tänka mig.

Andra fighters har tackat ja. Och det är ju tur det. Kanske är de helt enkelt modigare än jag var. Den dömda världsmästaren med Mikaela Laurén, Golden girl om Frida Wallberg, Maria och skuggan om min boxningskollega och vän Maria Lindberg.

Men bäst i genren är Iván Blancos film Flickan med handskarna om Hanna Sillén – en av Sveriges första kvinnliga MMA-fighters. Nu ligger den fulla versionen ute på nätet. Se den!

 

 

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s