”Boxningen räddade mitt liv”

George Scott.

En av boxningens urberättelser handlar om ungdom på glid som fångas upp av sporten och får fason på tillvaron. Den berättas om och om igen, i otaliga varianter och versioner. På film, i böcker, i debatter. Och av boxarna själva. Paolo Roberto i en intervju i Aftonbladet för femton år sedan: ”Titta på mig. På 80-talet ansåg polisen att jag var en av Sveriges tre farligaste ungdomar och hade jag inte kommit i kontakt med boxningen hade jag varit död idag.”
”Du tror det?” frågar journalisten. ”Nej, jag tror inte, jag vet”, svarar Paolo.

Ungefär samma sak säger boxaren Micke Cederhof, som jag fikar med på Espressohouse i Malmö. ”Hade jag inte haft träningen hade jag kanske suttit inne idag. Jo, så är det. Boxningen har räddat mig.”

Och i självbiografin ”Obesegrad” förklarar George Scott vad den där fyrkanten betytt, hur livsavgörande det varit med regler, ramar, fasta tider och fokus. ”Mitt i all min ilska, hittade jag boxningen…som höll mina känslor i schack och jag fick utlopp för min energi /…/ något som tog all min tid och blockerade alla jobbiga tankar och funderingar, någonting jag kunde fylla det där jävla tomrummet med. Vad hade hänt annars? Jag låg på gränsen hela tiden. Jag hade misshandel efter misshandel. Jag hade nitat en polis. Förstår du vad jag menar?”

Storyn finns också i boken om MMA-stjärnan Alexander Gustafsson, ”The Mauler”: den unge, ilskne mannen vars destruktiva våldsbana ute i samhället omvandlas till konstruktivt karriärbygge i buren.

Berättelsen om boxning som räddning är svår att värja sig mot. Svår att argumentera mot. Kampsports-kritikern försöker, och ifrågasätter det fruktbara i att ersätta illegala våldshandlingar med legaliserat våld. Varför ska samhällets trassliga själar sätta sin hälsa på spel för att underhålla publiken? Och vad fighterns personliga livsöde anbelangar: ont skall icke med ont/boxning fördrivas – ont skall med gott fördrivas.

Men är det inte som så…att ett samhälle utan boxning förutsätter ett samhälle utan ilska? Hon som aldrig varit arg – han som aldrig tvingats konfronteras med en hård verklighet – hen kan heller aldrig förstå behovet av en kanal för ilska.

Klasser krockar fett i ännu en tv-debatt om boxning, när en läkare ur övre medelklassen sågar en ur underklassen sprungen fighters livsval. Och i läkarens kritik ryms inte bara ett fördömande av sporten – jag tror att fightern tar det personligt, det är en attack på den han är. Som om han inte har rätt till sina känslor. Som om han inte själv är kapabel att ta ansvar för sitt liv. Och jag tycker mig höra hans tysta skrik: ”Låt mig vara! Lämna mig ifred!”

 

 

 

 

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s