Stål i västen

Det fanns en hjälpreda på klubben när jag började boxas på 90-talet. Han kunde inte så mycket om boxning, men höll i spotthinken på matcherna, och pressade vår fysik på träningarna. ”Aaah, bit ihop era lipsillar!” skrek han så att hälarna lyfte från golvet. Han var seg och han hade sisu och han levde i en värld där macho inte var ett skällsord.

”Du har stål i västen” sa han på sin konturskarpa finlandssvenska, och jag rodnade. Det var stora ord från en hård man. En man som, föreställde jag mig, kunde överleva, ja till och med frodas, i det karga, som en knotig fjällbjörk.
Ärligt talat var jag lite rädd för honom, men han förstod och hyllade det jag då tyckte var något av det viktigaste: att jag kunde ta i – och att jag kunde ta en smäll.

Boxningsgymmet var  – är – trots allt uppochnervända världen, där omvända värden gäller. Jag ville vara farlig, en brutal best. Och mitt hjärta svällde av stolthet över att någon ansåg att jag hade stål i västen.

Till ämnet spott och spotthinkar återkommer jag imorgon.

 

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s