Ett boxningsgym är också ett museum, ett galleri, ett minnestempel. De liv och den historia som förflutit sitter inte bara i väggarna – de sitter PÅ väggarna.
Affischer från boxningsgalor, signerade foton, gulnade tidningsklipp, vimplar och pokaler, kanske ett målat porträtt, rentav en väggmålning. En ödmjukande påminnelse om dem som föregått oss, ikoner att vörda och lära sig namnen på.
Det mest belamrade boxningstempel jag någonsin beträtt ligger på Reeperbahn i Hamburg, under en pub där kända skådisar gärna tar sig en öl. Det heter Zur Ritze, och är boxningshelig mark.
Entrédörren är ett kapitel för sig, som synes. Från puben leder en trång, mörk trappa ner till källaren. Där finns den lilla boxningsklubben, och där släpps inte vem som helst in. Klubben öppnades år 1974 och boxare som Henry Maske, Muhammad Ali och Klitschko-bröderna har hängt här.
När jag hälsade på Maria Lindberg i Hamburg i höstas, ja hon som mötte – och tyvärr förlorade mot – Christina Hammer i lördags, fick jag gå ner i källaren. Mannen bakom bardisken tittade skeptiskt på oss – vad hade två blondiner för ärende dit ner? Men en av Marias fighterkollegor skulle sparras, och Marias tränare Artur Grigorian släppte in oss. En ung Artur, bördig från Uzbekistan, poserar med mästarbälte och mustasch på väggen. Han vann 38 proffsmatcher, förlorade en, var världsmästare i lättvikt och försvarade sin titel sjutton (!) gånger.
I Uzbekistan är han något av en Gud. Men det är i Tyskland han säger att han kan skapa en bättre framtid för sina barn, trots att han hankar sig fram på små inkomster och vi plockar upp honom i Marias bil på väg till gymmet för att hans egen inte startar.
