Slas

För sjutton år sedan kunde jag ha tagit en fika med Stig Claesson, eller Slas som han kallades. Nu är han död sedan knappt tio år tillbaka.

Jag hade boxats i en turnering i Köping och åkt på min första och enda förlust i amatörringen. Motståndaren hette Natascha Ragozina och hon slutade för några år sedan, obesegrad både som amatör och proffs. Efter matchen beskrev min tränare Bert min tafatthet i ringen: ”du såg ut som en liten flicka som varit ute i skogen och plockat blåbär”.

Nåväl, någon månad senare hämtade jag ett gigantiskt kuvert på posten. Det innehöll fem Slas-collage med boxningsmotiv. Inte hade jag plats för dem i min lilla etta, och inte var jag särskilt förtjust i de färgglada arken. Jag gav bort två av dem – en till mor och far, en till bror Ola – och ställde resten i garderoben. Min slutsats var att hela damlandslaget förärats en sådan gåva av Slas, som jag visste var fascinerad av boxning och hade stått med papper och penna på en hög stege i Köping.

Några månader senare fick jag klart för mig att jag var den enda som fått Slas-konst med posten, vilket jag fann underligt efter min undermåliga insats. Jag författade ett kortfattat brev (avsändaradressen stod på baksidan av kuvertet) där jag tackade för gåvan och markerade att jag var missnöjd med min match. Stig Claessons svar kom i ett litet vitt kuvert med snirklig handstil och det stod något i stil med att jag såg så ledsen och stilig ut i ringen och att han gärna skulle vilja träffa mig någon gång. Jag minns inte exakt hur jag formulerade mitt svar, men kontentan var att jag tackade artigt men bestämt nej.

Här brukar åhöraren – i alla fall den som gillar Slas – sucka och säga ”Men åh! Men fy! Varför sa du nej?”
Och jag brukar rycka på axlarna, le lite snett och inte så lite kokett, och säga att ”Äh, det kändes ju som om han flörtade och hur gammal var han egentligen? Varför skulle jag träffa honom bara för att han var en känd författare liksom?”

Sjutton år senare ångrar jag inte mitt nej, men jag kan se att mitt beslut också grundades i osäkerhet, och okunskap. Jag var lite rädd för att träffa en känd författare, jag hade inte ens läst Slas, och jag var inte särdeles intresserad av att prata om boxning.

För ett år sedan packade jag upp bilderna och hängde upp dem på väggen. Idag skulle jag gärna ta en fika med Slas. Imorgon förklarar jag varför.

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

1 thought on “Slas”

  1. Ett tips är att läsa Slas näst sista bok (om du inte redan har gjort det) och som kom 2005: ”Sekonderna lämnar ringen”, där han väver in en historia i samband med amatörboxnings-VM i Tammarfors 1993. Här dyker verkliga figurer inom svensk boxning upp i berättelsen och visst är bokens jag-berättare Slas själv…

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s