Världens ensammaste plats brukar ringen kallas. En slags urscen för allmänmänskliga, existentiella frågor om detta att vara människa. Det där ursprungliga tillståndet attraherar författare. Stig Claesson, Ernest Hemingway, Norman Mailer, Torbjörn Säfve, Ernst Brunner… de har alla fördjupat sig i kampens natur och ringens personligheter genom åren.
Som boxningens bibel framhålls ofta Joyce Carol Oates lilla bok ”Om boxning” från 1987. Där skriver hon bland annat om författares dragning till boxning, som väcker ”inte bara författarens fantasi till liv, utan också hans instinkt att bära vittnesbörd.”
Ett mer samtida exempel är Karl-Ove Knausgård. Jag tror att det är i andra delen av romansviten ”Min kamp” som Knausgård skriver att en av de viktigaste böckerna i hans liv heter ”Den brukne neses estetikk”, en avhandling av nära vännen Geir Angell Øygarden. Boxningsgymmet beskrivs som en värld där ”manlighet, ära, våld och smärta” är ledmotiv, en plats liksom bortom verkligheten som samtiden ännu inte trängt in i. Där det är möjligt att vara fullt ut i sin kropp – att känna, tala och se med sin kropp.
Mycket manlighet blir det. Det är ingen slump att Torbjörn Säfves ”Knockout och andra boxningsfilmer” inleds med orden ”Kuken växer. Världen står stilla.”
Imorgon skriver jag lite mer om kulturmännens (ofta obesvarade) kärlek till boxning.
