Kulturmän

En fråga jag fick regelbundet när jag boxades, ofta från journalister: ”Vad säger människor i kultursfären, dina kolleger till exempel, om att du boxas?”

Frågan och tonfallet indikerade att det skulle existera en obehaglig krock mellan de båda världarna. Och det gör det väl på sätt och vis. Men antagandet att kulturjournalister skulle rynka på näsan åt boxning skakade jag på huvudet åt.

I alla fall om man pratar om kulturmännen. Det finns nämligen få människor som älskar boxning mer än de gör. De har sett de stora matcherna, dyrkat Muhammad Ali, dreglat över filmer som ”Tjuren från Bronx” och lusläst Joyce Carol Oates ”Om boxning”. Nu låter jag lite raljant, och det må vara hänt. Jag tyckte att deras fascination var lite löjlig, och jag gjorde dem alltid så besviken när de blev exalterade över att träffa en kulturkvinnlig boxare. De högg tag i mig och babblade på om Sugar Ray Leonard eller någon annan viktig person och jag sänkte blicken, mumlade ”Sorry. Alltså, jag har inte sett några matcher. Jag är helt historielös. Jag har noll koll.” För mig var boxning här och nu och alldeles min egen. Jag var ingen åskådare.

Jag förstår dem bättre nu, kulturmännen, men jag har fortfarande föga att bidra med i exalterade diskussioner om historiska fighter.

Imorgon blir det kulturellt värre – då skriver jag om boxstäver och grammatik.

 

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s