Jag tog avstånd från text när jag boxades. I synnerhet text om boxning. Såhär kändes det ungefär: boxning var på riktigt och rymde verkliga känslor. Skrift var på låtsas: förställning. Något man ängsligt gömde sig bakom.
Mitt perspektiv har ruckats sedan dess. Orden har blivit sannare och får mig – så som boxningen när den var som bäst – att känna mig levande. Glömsk av publiken. Totalt uppslukad. Och jag tänker att kanske är det som så att slagen varit en genväg, eller snarare en senväg, till språket, det språk som känns verkligare än det som föregick mitt inträde i ringen.
Jag ser paralleller. Språkets grammatik är slagens och rörelsemönstrets regelverk i ringen. Ett evigt filande på detaljer. Och så de mer ogripbara ingredienserna, såsom improvisation, rytm, känsla, hängivenhet. Lekfullhet också – på dödligt allvar.
Jag undrar om jag pratar som jag slår, om jag slår som jag skriver, om rytmen i slagen är rytmen i orden… Boxstäver. Slagord.
