Bollar

I mitt lilla gym finns boxningens alla klassiska redskap. Medicinbollar och hopprep, mittsar och handskar.
Och så allt annat man slår på, förstås. Ett par sandsäckar i olika former: en väggsäck och tre-fyra säckar i krokar från en järnbalk i taket. De är inte fyllda med sand – öppnar man dragkedjan i säckens ände väller tygbitar ut, det ser ut att vara sönderklippta, kasserade kläder.

Smattret från päronbollen, den som sitter fast i ett litet tak av trä, känner de flesta igen. Dess effekt på mina adepter är närmast hypnotisk. De vill gärna dröja sig kvar när ronden är slut för att lösa ekvationen – hur ska man få den att smattra fortare? Några har, precis som jag, kommit på att det är skönt att sjunga samtidigt, för att få in rytmen. Jag körde ibland ”nu grönskar det i dalens famn nu doftar äng och lid…” när jag slog på päronbollen på Gleason’s gym i New York.

Double end bag har mig veterligen inget vettigt namn på svenska. Golv till tak-boll figurerar på nätet, men det är ju en synnerligen otymplig benämning. Den sitter förvisso fast i golv och tak med ett kraftigt (gummi)band och får utstå mycket spott och spe från mina adepter. Den väger lätt men är svår. De pustar och svär, morrar och skriker, och när frustrationen blir för stor och de tar tag i bollen med båda händerna för att hålla den still ser det ut som om de försöker tala den tillrätta.

Jag har en majsboll också. En droppformad boll som man inte slår på. Namnet antyder att den brukar vara fylld med majs. Man sätter den i sving och tränar på att gå undan, undvika slag. När jag ville införskaffa en majsboll för några år sedan fann jag ingen att köpa. De är inte så vanliga i Sverige. Så jag tillverkade en med följande ingredienser: en gammal handväska i grön canvas från Myrorna, ett par påsar kikärter från ICA, ett läderband, samt kätting på metervara från en järnhandel.

Det är egentligen bara ”Poor Bob” som saknas. Men stackars Bob erbjuder egentligen ingen bra slagträning, han är dessutom hutlöst dyr och spelar snarast en bimboroll på gymmen. Så var det i alla fall på Gleasons’s, där han stel och snygg stod ensam i ett hörn och poserade.

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s