Hävdelsebehov

För ett femtontal år sedan – jag var i 35-årsåldern och proffsdrömmen var ännu inte realiserad – reste jag till USA tillsammans med min amerikanske pojkvän.

Det var högsommarvarmt när vi hälsade på hans morbror Joe i Louisiana, vars första ord till mig var ”Bah! Du ser minsann inte ut som någon boxare. Inte har du någon chans mot våra (läs afroamerikanska) tjejer.” Jag morrade dovt och ohörbart.

Joe var i sextioårsåldern och såg dåligt, så när vi undrade om vi kunde göra något sa han: ”Det finns en stubbe härute på tomten som jag vill få bort. Trädet blåste ner för evigheter sedan och de där jävla rötterna sitter som berget. Har du lust?” Han vände sig mot min urstarke tungviktare till pojkvän, men jag såg min chans och utropade ivrigt: ”Jag kan! Jag vill! Låt mig försöka!” Joe nickade, ett litet sardoniskt leende i mungipan. ”Sure.”

Jag satte på mig tights och linne och fick låna ett par timberlandkängor av Joe. De var flera nummer för stora men det gjorde ingenting, i dem stod jag stadigt i den leriga gräsmattan och vägde den långskaftade yxan i händerna. Jag svingade yxan högt över huvudet, vek överkroppen framåt och lät eggen falla tungt ner i träet. Jag stönade av ansträngning men också vällust och njöt av att kanalisera all min frustration i en rutten stubbe på en gräsmatta i Baton Rouge.  Rörelsen var så lik en av mina favoritövningar på boxningsgymmet: tunga slag med ett järnrör mot ett stort traktordäck som sitter fast i en stålställning.

Jag mot stubben. Stubben mot mig. En vildsint match, men metodisk, hårtestar slet sig loss ur den slarviga knuten på huvudet och svetten forsade ner i ögonen. Jag hackade och bände, timme efter timme. Det blev ett dagsverke.

När jag duschat och bytt om till en sval bomullsklänning satte jag mig bredvid Joe i tv-soffan och fingrade på valkarna i händerna. Joe tog en klunk ur flaskan med root beer och sa: ”Du, det där med att du inte ser ut som en boxare… Sorry. Jag tar tillbaka det.”

Min barnsliga förtjusning över erkännandet spred en rodnad på mina kinder som jag hoppades att Joe, med sin dåliga syn, inte noterade.

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s