Håkan ”The Rock” Brock

Håkan var en levande legend på klubben i Malmö när jag började boxas 1995. Tränaren Bert strösslade med små anekdoter om sin gamla adept. Han älskade att berätta om hur han cyklade bredvid medan Håkan sprang med ett traktordäck på släp. Eller att Håkan hade mött en 18-årig Mike Tyson som amatör och förlorat knappt. Ja, Berts tuppkam lyste scharlakansröd när ”The Rock” kom på tal.

Först drygt tjugo år senare träffar jag bjässen i Bjärred. Det är där Håkan bor nu. Han bjuder på kaffe och ursäktar att det inte finns något hembakat till. 55 år gammal men fortfarande ett fysiskt praktexemplar. 198 centimeter lång och med en träningsdos på cirka fem gånger i veckan. Boxningen är dock ett avslutat kapitel.

Precis som jag har Håkan minst sagt mixed emotions i förhållande till sin gamla tränare. Ändå säger han följande med uppskattning i rösten: ”Bert berättade ju för alla andra hur bra jag var, men till mig sa han din jävla nolla, du kommer aldrig bli någonting. Det passade mig så bra. Ju mer han skällde och gormade ju bättre blev jag.”

Vinnarskallen Håkan Brock ville bli bäst. Han blev bäst. Rankad etta i världen som amatör i tungvikt 1985.

Jag – och många i likhet med mig – brukar säga att boxning är så mycket mer än en sport. Att den väcker så mycket känslor hos både utövare och åskådare. Men Håkan Brock är ett undantag. I alla fall om man tar honom på orden, och det tror jag att man kan.

”Det blev boxning av en slump. Jag kunde ha simmat, spelat basket… Jag har inga hämningar att slå mot någon i ringen, men det är inte heller något jag njuter av. Det är bara en sport. Absolut ingenting annat. Bara en sport. Jag vill vinna.”

Men proffsboxningen då? Visst var det något helt annat? Och förlusterna man aldrig glömmer? försöker jag. ”Nä.” svarar Håkan. ”Det var ingen skillnad att bli proffs, tycker jag. Och matcher jag förlorat tänker jag aldrig på.”

Nej, det är inte boxningen som väcker de starkaste känslorna hos Håkan. Det är när han pratar om hustrun Anna han kommer till liv. När hon kommer hem från jobbet med salladsluncher och vi slår oss ner i salongen alla tre och pratar vidare förstärks intrycket. Som om inte bara passionen utan också själva meningen med livet alltid funnits där. ”Jag började i åttan i Genarp och träffade Anna. Hon hatade mig i ett halvår. Jag tjatade. Vi blev ihop 6 december 1976 och på den vägen är det. Det är 40 år nu.”

Är det de starka känslorna för Anna, och senare de tre barnen, som gjort hans resa i ringen till en bisak? Rent känslomässigt alltså.  Som om han fann något så tidigt i livet och aldrig mer behövde leta efter det.

Jag tolkar säkert in en massa här. Och romantiserar en relation som jag ju egentligen inte vet ett skvatt om. Men min känsla efter några timmar hemma hos Brocks är ändå denna: boxningsromantiken har alltid levt i skuggan av den verkliga romantiken här.

”I’m a lover, not a fighter”. Det var ett uttryck som cirkulerade på Gleason’s gym i New York. På väg hem från Bjärred googlar jag dess ursprung. Det är en sång, skriver av Ronny Light, men verkar finnas i några olika versioner. Jag lyssnar på Kinks inspelning från 1964: ”Well I can roar like a lion, I can sting like a bee. But sometimes I think, baby, I´ve got rabbit blood in me. Cause I´m a lover not a fighter.”

Men framför allt har ju Håkan Brock visat att man kan vara både och. Eller kanske såhär: ”Im a lover, yet a fighter.”

 

 

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s