Mats, Prussiluskan och jag

Muhammad Ali gjorde comeback 1970 och vann på teknisk knockout efter ett tre och ett halvt år långt, ofrivilligt uppehåll. Han vägrade ju att åka till Vietnam och straffades med avstängning. ”I ain’t got no quarrel with them Viet Cong.” Alis comeback var startskottet för Mats E Johanssons livslånga boxningsintresse.

”Vi var ett gäng kompisar i Storå där jag växte upp som bildade en boxningsklubb i början av 70-talet. En kille hade ett par handskar, en annan kille lånade ett par handskar av sin farfar. Reglerna var hemmagjorda: vi slog inte i ansiktet utan skulle bara markera och sådär. Pappa, som var gruvarbetare och hade tränat boxning när han var yngre, var lite orolig. Och så dröjde det ju inte länge innan vi smällde på varandra och näsblodet stänkte. Vi höll på med den där lilla klubben i fem år, på gräsmattor och gillestugor och nån var ringdomare. ”

Mats E Johansson blev aldrig boxare, men en synnerligen hängiven supporter, och boxningsskribent. Han har varit på ett fyrtiotal boxningsgalor och smakat på livet i ringen genom att sparra lite, fått några revben avslagna. ”Boxningen är en del av mig”, säger han.

Mats har tagit bussen från Örebro till vårt hus i Nora, maken serverar lunch och vi pratar om boxning, och om motståndet mot boxning. Mats minns när proffsförbudet klubbades i riksdagen 1969. ” Min pappa var fly förbannad. ’Mitt parti stoppar proffsboxning…Jävla idioter!’ Han var verkligen rasande.”

Mats å sin sida har blivit kallad idiot många gånger, men av motsatt skäl: för att han älskar boxning. ”Jag minns en kräftskiva för några år sedan i Örebro. Det var en kille där som kände igen mig från nån gala. Vi började prata boxning. Hans fru backade direkt liksom. Jaha, är du en sån där idiot som gillar boxning ungefär. Hon vände på klacken och gick därifrån, verkligen med näsan i vädret. Som om hon ville säga ’vad är det är för slödder va’. ”

Hade jag kunnat vara hon? Om jag inte boxats, alltså. Den där damen som snörper på munnen när boxning kommer på tal. Med milt överseende min lägger huvudet på sned över samhällets olycksbarn. Prussiluskans blick på Pippi, ungefär. Något förfärligt men exotiskt och samtidigt sorgligt som hon inte vill – sannolikt inte vågar – befatta sig med. De Andra.

När damen på kräftskivan vänder på klacken rullas en undertext ut som jag – och antagligen även Mats E Johansson –  uttyder såhär: ”Jag är för fin för att slå. Jag är för god för att slå. Jag är en bättre människa än du.” Hennes avståndstagande blir ett underkännande inte bara av det jag gör, utan den jag är. Och den Mats E Johansson är.

När jag föreläser om min boxningsresa, och berättar att jag fann mina känslor i ringen, att jag faktiskt hade aggressivitet i mig också, och att det var något positivt och lustfyllt – jag hade aldrig fått uttrycka ilska, aldrig ens höjt rösten mot någon – då tror jag mig kunna se den där reaktionen i delar av publiken. Några kvinnor som skruvar på sig och flackar med blicken, som om de försöker skaka av sig den obehagliga tanken att sådana känslor finns också i dem. Aggressivitet och kvinnlighet är ju så tabubelagt och jag blir inte förvånad när en kvinna i publiken efter föreläsningen undrar: ”Har du fått andra värderingar nu?”

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s