Även snälla flickor vill slåss

Sophie (till höger) klipper till.

Bland mina kvinnliga adepter finns några som är helt säkra på att de inte vill sparra. De tillhör undantagen. Det finns de som uttryckligen vill sparra, som genast frågar när de kan få lov.  Också de tillhör undantagen. Ytterligare några tycks helt omedvetna om (förtränger?) vad det är boxning går ut på. Hos Camilla trillade polletten ner först efter flera månader. ”Men alltså, vänta lite, du menar väl inte att man slår varandra i ansiktet?!”

När det gäller boxning vet de allra flesta inte vilka de är. För egen del hade jag ingen aning.  Jag hade ju enligt egen utsago (något jag upprepat som ett mantra i otaliga intervjuer) ”börjat boxas för motionens skull”.

Några säger att de inte vill slå mot någon, att de är för snälla. Ibland känns det som en slags inlärd kvinnlighet, en färdig formel.  Att vi kvinnor minsann är höjda över sådana låga drifter (som så många män antas ha).

Men hos de allra flesta väcks, precis som i mig en gång, instinkten att gå i svaromål under press: ögonen uppspärrade, skarp lust och frätande olust. Hämningarna att slå släpper, och insikten att den största utmaningen inte är att slå, utan att ta emot ett slag, sjunker bokstavligen in. Efter två minuter, när äggklockan från Kjell o co piper och ronden är slut, är deras röster ett kvitter av rusighet och reflektioner över detta nya, spännande.

Vi befinner oss väldigt långt från proffsringen, men även på denna lekplats, i ett låtsat mikrofightingkosmos, justeras självbilder en liten smula. Liksom andras bild av vem jag är. Starka Annika med snaggat hår och kraftfulla tatueringar är försiktig och vill inte göra om det. Lilla mörklockiga Sophie, som bara ser konturer utan glasögonen som hon måste ta sig när vi sparrar, undrar när hon får slå mot mig nästa gång. ”Jäklar vad kul det var!”

Sophie testade boxning i tjugoårsåldern, tyckte träningen var rolig, men miljön alldeles för ruffig. Hon slängdes in i sparring direkt och skrämdes bort.  ”Jag tyckte det kändes väldigt korkat att slå mot varandra, mot huvudet”.

Femton år senare kommer bröstkirurgen Sophie till mitt gym, ditlockad av en kompis, som berättat att man inte behöver slå mot någon här, om man inte vill.
Men när hon som absolut inte vill slå har tränat ett tag, och lärt sig tekniken riktigt bra, tar nyfikenheten över, och sparringen blir snabbt en kick hon längtar efter.

Första gången jag skulle sparra… en enorm spärr att våga slå. Kändes så förbjudet och så fel på alla sätt och vis. Sådana tankar gick runt i huvudet. Slå mot någons huvud! Det var mot dig då… Men då gick ju du på lite… försvarsmekanismen tänds och man måste ju få slå tillbaka.

Nu har jag ju funnit någon tjusning i det, att känna… Ja vad är tjusningen egentligen? En lockelse också. Svårt att ta på… Man är väldigt här och nu, fullt fokus på en annan människa också. Som samtidigt är någon sorts närhet, det är jättemärkligt. Och man får släppa ut sin aggressivitet och känslor som jag i alla fall i vardagen kontrollerar ganska hårt. Jag upplever mig själv som ganska kontrollerad, känslomässigt kontrollerad. Men i den situationen får man släppa loss ganska mycket, och stå upp för sig själv. Försvara sig och slå tillbaka. Det här är jag. Här ska du inte vara. Då klipper jag till.

Om du var 20 år igen – skulle tanken på en match vara lockande? undrar jag. Sophie dröjer inte med svaret. ”Absolut. Risken finns att jag skulle tycka att det var jättehärligt.”

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s