Döden i ringen

Benny Paret vs Emilie Griffith på Madison square garden 1962.

Samma dag som jag fick ett märkligt mejl från min promotor Arnie – ”Hi Asa, well here´s a surprise. Do you want to fight Laila Ali in Berlin two weeks from now?” – hade jag sett en boxningsfilm på Stockholm filmfestival: ”Ring of fire: The Emilie Griffith story”.

Den 24 mars 1962 mötte Emilie Griffith kubanen Benny Paret i en tv-sänd titelmatch I weltervikt på Madison Square Garden. Emilie Griffith skulle försöka återerövra bältet som han förlorat till Paret i mötet dessförinnan.

Men det var mer än en titel som stod på spel. Det ryktades om att den kaxige kubanen hade kallat Griffith (som härstammar från Amerikanska Jungfruöarna) ”maricón” – bög på spanska – på invägningen. I boxningens machovärld, som knappast var mindre macho på 60-talet, innebar Parets ordval en personlig attack på sin motståndares manlighet.

Många trodde därför att ursinnet i Griffiths slagtirad i tolfte ronden steg ur hämndbegär. Han avfyrade 17 till 25 slag på fem sekunder mot den försvarslöse kubanen. Paret föll ihop, medvetslös, och vaknade aldrig upp ur sin koma. Tio dagar senare dog han.

Emilie Griffith.

Mitt starkaste minne av filmen är hur märkt Emilie Griffith var av det som hände. Hur det präglade honom och plågade honom. I slutscenen träffar han Parets son vid graven, och sonen säger att han förlåter mannen vars nävar ändade pappans liv. Jag tyckte mig se en tung börda lyftas från den gamle pugilistens axlar.

Som jag minns det pratar Griffith inte om sin sexualitet i ”Ring of fire”. Men år 1992 blev han brutalt misshandlad utanför en gaybar vid Times Square i New York. Och i intervjuer efter filmpremiären berör han ämnet. I Sports Illustrated 2005: ”Jag har jagat män och kvinnor. Jag gillar både män och kvinnor.” Och senare samma år berättade Griffith att han hela livet brottats med sin sexualitet, och våndats över vad han skulle kunna säga om den. Att det under tidigt 60-tal var omöjligt för en idrottsman i en ultramacho sport som boxning att säga ”Oh yeah, I’m gay.”

Men vad var det som hände i ringen då, när Paret dog?

I en artikel i Washington Post finner jag vederhäftiga skäl till att Griffith, som dog år 2013, inte bör klandras för Parets död.

1: Alla slag var lagliga enligt boxningens regler, och utdelades bara någon meter från domaren Ruby Goldstein, som antagligen inte hade kunnat stoppa matchen tidigare än han gjorde. Så snabba händer hade Griffith. (På den här punkten går dock åsikterna isär. Många anser att domaren hade kunnat ingripa mycket tidigare.)

2: Paret hade blivit rejält påpucklad av Gene Fullmer tre månader tidigare och gick högst sannolikt in i ringen med hjärnskador. Matchen Griffith-Paret borde rent medicinskt aldrig ha tillåtits.

3: Den dödliga slagtiraden skedde i tolfte ronden. Om Griffiths bränsle var ursinne, så hade det antagligen runnit ur honom så långt in i fighten.

Något år efter att jag sett ”Ring of fire” besökte Emilie Griffith Gleason’s gym i New York, där jag då tränade. Jag hälsade på honom, tog i hand. Han hade väldigt snälla ögon.

Imorgon: tragedin som skakade (boxnings)världen.

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s