”Someone should have stopped the fight, and told me it was him”

 

Duk Koo Kim på vågen, Mancini i bakgrunden.

Boxaren Boom Boom Mancini hörde jag första gången talas om genom en sång. Det var maken som tipsade mig om Warron Zevons låt med samma namn, som blev något av en hit i slutet av 80-talet.

På Caesars Palace i Las Vegas den 13 november 1982 mötte en 21-årig Mancini den sex år äldre sydkoreanske utmanaren Duk Koo Kim, som fått jobba hårt med att klara vikten.

Titelmatchen i lättvikt sändes live på teve och var enligt många åskådare en actionfylld tillställning. Mancini vann till slut på teknisk knockout i fjortonde ronden. Blott några ögonblick efter att domaren brutit matchen kollapsade Kim i ringen och hamnade i koma. Kim hade drabbats av ett subduralt hematom och dog fyra dagar senare.

Mancini åkte till begravningen i Sydkorea och blev djupt deprimerad efteråt. Han anklagade sig själv för den tragiska utgången på matchen. Han har sagt att det värsta var när människor kom fram till honom och frågade om det var han som hade ”dödat” Duk Koo Kim.

I efterdyningarna av matchen skördades än fler offer. Tre månader senare tog Duk Koo Kims mor sitt liv. Och ringdomaren, Richard Green, begick självmord i juli 1983.

Som en konsekvens av den tragiska matchen bestämde sig WBC (World Boxing Council) att förkorta sina titelmatcher, från 15 till 12 ronder. Några år senare gick WBA, WBO och IBF samma väg.

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s