Publiken

 

 

Min sista match. Oavgjort mot Teresa Perozzi 2007.

Jag pratade om mina böcker på ett bibliotek härförleden, och en av bibliotekarierna, en kvinna i 60-årsåldern sa: ”Boxarna kan jag i någon mån förstå, men publiken… Vilka är de?! Det är ju inte människor.”

Jag förstår vad hon menar. Ibland kan det vara läskigare att se på dem som ser på matchen än att titta på själva matchen. Människor som skriker efter blod och knock och från åskådarplats får utlopp för den egna aggressiviteten, fighten en kanal för grumliga drifter.

Jag har upplevt det på svenska pubar några gånger. Framför stor-teven med en berusad (manlig) publik som kan så lite om boxning, som tror att det bara handlar om att förgöra, och som saknar ödmjukhet inför det mod som krävs av de båda kombattanterna för att gå upp i ringen. De som inte ser tekniken, finesserna, kampens ädla kvaliteter.

Men jag berättar för bibliotekarien att mina främsta erfarenheter av boxningspubliken ser helt annorlunda ut. När jag sett boxning live på galor i USA, Tyskland och Sverige har det varit ytterst civiliserade tillställningar. Visst finns förhoppningar om knockar och hårda bataljer. Men aldrig några läktarbråk. Ingen fylla. Publiken är kunnig och har stor respekt för den krävande uppgift som de båda pugilisterna tar sig an.

Jag minns en gala i New York. En av boxarna var polack och ett stort gäng supporters kom dit för att stötta sin landsman Pavel. De var inte helt nyktra, slog ihop händerna hårt och skanderade ”Pavel! Pavel! Pavel!” Boxningspubliken sneglade förundrat på dem och jag bevittnade en kulturkrock. Pavels anhängare betedde sig som om de var på en fotbollsmatch, och det var antagligen fotboll de brukade gå på. Ett annat slags hejaklackskultur, och med avarter som inte finns i kampvärlden. Upplopp, läktarvåld, rivaliserande supporters i slagsmål…

Man ska förstås inte hymla med att det finns en leka med döden-känsla i vårt intresse för att beskåda pugilister. Det gör det ärligt talat också när vi ser Anja Pärson kasta sig ner för en störtloppsbacke.

Knäckfrågan är huruvida det behovet ska tillfredsställas. När proffsboxningen begravdes på 60-talet handlade det inte i första hand om risker och skador. Boxning ansågs våldsförhärligande, förråande och direkt skadligt för publiken att titta på.

Och hur mycket man än framhäver skaderiskerna i nutida debatter så tror jag att motståndet till syvende och sist handlar om att förbudsivrarna anser att publiken inte bör erbjudas en sådan brutal underhållning.

Jag känner många ytterst civiliserade människor som älskar att titta på både boxning och MMA. Jag tittar förstås själv ibland. Jag pendlar mellan blodtörst, medlidande, fascination, respekt och avsky. Det är känslor som jag, i likhet med de flesta andra åskådare, kan hantera.

Imorgon: Fightern som objekt.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s