Berit, Märit, Dorit och Turit

 

Stig Waltersson boxades i weltervikt (cirka 67 kg).

”Pappa var 194 centimeter lång och vägde över nittio kilo. Han var Vikbolandets skräck på den tiden. Han söp och slogs. Mamma tog ut skilsmässa. Det var på 40-talet och inte så vanligt då.”

Efter skilsmässan flyttade Stig Waltersson med mamma och fyra systrar till nya barnrikehusen Solgårdarna i Norrköping. Det var för att beskydda systrarna som Stig började boxas – något han återkommer till flera gånger när jag dricker kaffe och pratar boxning med den gamle pugilisten. Han fyller 80 år i december, men blir som ung på nytt när han släpper rullatorn och slår några slag i luften. Stig slog Bosse Högberg fem gånger – jag skrev om Stigs karriär i ett blogginlägg 16 mars, där han förklarade att ”boxning handlar om att luras”.

”Det var fyra trevåningskåkar och alltid några grabbar som skulle vara lite tuffa på gården… Jag hade fyra yngre systrar, Berit, Märit, Dorit och Turit. Det var killar som var på och kladdade litegrann och jag försvarade dom. Till skillnad från pappa var jag en liten skit. Men jag ställde upp på att sparra mot en kille, han vägde väl åtta-tio kilo mer och jag slog honom. Jag började träna när jag var tolv. Min drivkraft var helt och hållet att försvara mig och mina systrar.”

Mamma Stina ogillade boxning. I alla fall till en början. Det var inte själva boxningen som var farlig i Stinas ögon, utan spriten. Stina menade att boxare var dåligt sällskap, de bara slogs och söp, precis som hennes usling till karl.

Men det gick bra för Stig mellan repen, och tränarna Nisse och Ivar blev ett annat slags fadersgestalter. ”De var skitbra! De var båda gamla boxare och blev som pappor för mig, psykiskt. Tog hand om mig. Vi pratades vid också. Det var flera unga killar på boxningsklubben Akilles som hade pappor som söp. Vi pratade om sprit och sånt. Och jag drack aldrig en droppe”.

När Stig så småningom blev en framgångsrik boxare – en av Sveriges bästa och Norrköpings främste genom alla tider – satt Berit, Märit, Dorit och Turit på läktaren och hejade fram sin storebror. Ja, även mamma Stina, förstås.

Imorgon: Fäder och söner.

 

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s