Tränare och terapeuter

 

Alexander Gustafsson och Andreas Michael.

Relationen mellan tränare och adept är tight – i boxning och andra kampsporter är den tightare än någon annanstans. Han (i sällsynta fall hon) vårdar och bekräftar, sätter gränser, skäller ut, sväller av stolthet, bekymrar sig om måltider och förkylningar, målar visioner och tar ner på jorden… Likt en förälder, eller en äkta hälft.
En tunn lina att balansera på: att utforska en människas mentala terräng utan att överskrida hennes gränser.

När MMA-stjärnan Alexander Gustafsson beskriver förhållandet till tränaren Andreas i dokumentären ”The Mauler” (Viaplay, 2016) är det ett äktenskap jag tänker på – vackra ord från ett bröllopstal: ”Det är stor kärlek mellan oss. Han säger inte det du vill höra. Han säger det du behöver höra. Vi har skrikit åt varandra, lämnat rummet… vi har kramats. Han är min psykolog. Han kommer att finnas där hela vägen.”

Men att denna nära relation inte bör vara för intim eller alltför familjär är de flesta överens om. Luis Lagerman, som jobbat som tränare i USA i tjugo år, bland annat som lärling hos legenden Angelo Dundee, uttryckte det såhär när vi sågs över en hotellfrukost: ”Tränare-flickvän, pappa-son… Det där funkar inte. Visst måste jag under huden på min fighter. Men vi hänger inte, de är inte mina vänner. Den distansen måste man ha. Vara lyhörd men inte lägga sig i. Det har funkat för mig.”

Ändå är boxningsvärlden full av suddiga gränser mellan privatliv och pugilism, mellan familj och fighters. Det kryllar av fäder som tränat sina söner, till exempel. Shane Mosley, Roy Jones Jr och och Floyd Mayweather Jr har alla haft sina fäder i ringhörnan, och de har alla vid olika tidpunkter i karriären sparkat sina pappor från jobbet. Konflikter om pengar ibland, ego ibland, och säkert finns där ofta någon infekterad fader-son-problematik som blommar upp i pressade situationer på gymmet eller i ringhörnan.

Familjeband och stenhård lojalitet (som ju ibland kan vara synonym med konflikträdsla) är den ena extremen. På den andra ytterkanten finns hoppjerkorna. Jag såg dem på Gleason’s gym i New York. Fighters som rastlöst surrade från den ena blomman till den andra. Ständigt på jakt efter något nytt och fräscht och för att använda relationstermer igen: en panisk rädsla för att binda sig.

Luis igen: ”De som hoppar från tränare till tränare söker efter någonting som de tror att någon annan kan ge, för de har det inte i sig. Men du måste ha det själv – i dig. Det är ingen som kan ge dig en lapp: ’här, så här går det till’. En boxare jag tränade har bytt coach flera gånger och karriären svajar. Han söker efter något han redan har. Han har så mycket boxning i sig men han vet det inte.”

Det Luis formulerar är något som alla som gått i terapi är bekanta med.  Typ ”Vad vill du? Vad känner du? Det är bara du själv som kan bekräfta dig själv. Det är så man bygger självkänsla.”

Tro’t eller ej, men tränare och terapeuter har en hel del gemensamt.

Imorgon: Riktiga äktenskap i ringen.

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s