Missbruk

 

 

Jag träffar Micke Cederhof utanför Hansacompagniet i Malmö för att ta en fika. Micke är en omtyckt boxarprofil i stan. Han har testat det mesta: kickboxning, taekwondo, kung fu, thaiboxning… Numera tränar han MMA-fighters, boxare och motionärer på ett kampsportsgym. Han jobbar även som dörrvakt och på ett behandlingshem. Micke haltar fram över kullerstenarna: drygt fyrtio år gammal har han opererat en utsliten höft. Den andra ska också bytas ut. Han pratar om sitt missbruk med ett självironiskt leende på läpparna.

Helt ärligt, jag tränar sex dagar i veckan och sparrar med MMA-killarna stående. Och så har jag rullat en del. Jag kan inte lugna mig, det är psykiskt. Jag lyssnar inte på mig själv, jag bara kör. Som nu, jag har varit många timmar i gymmet… Jag brinner för det, det är mitt liv. Det är som knark. Kolla hur jag ser ut. Jag trillar ju sönder. Hade nån sagt Micke du får en match nu så hade jag gjort det. Mentalt är jag där. Kroppsligt skulle det inte funka.

Micke framhåller stolt sin boxaridentitet, men att vara synonym med boxning är också något han beklagar. ”Alla vet att jag är Micke som boxas. Det är hemskt. Jag kan inte komma här och väga 150 kg. Många är liksom ’Hur är det Micke? ’Och jag kan typ svara  ’jo, jag har cancer och ska dö imorgon.’ och dom skulle ändå säga ’jaja, men hur går det med boxningen då?’ Det är bara det som betyder nåt….”

Som boxare var Micke blodtörstig och älskade att fightas, när som helst och mot vem som helst. ”Jag har alltid varit den elake i ringen”. Tävlingsinstinkten har inte släppt: om någon gör bra ifrån sig på sparring på gymmet vill Micke genast utmana honom. ”Det är hemskt. Jag önskar att jag bara kunde tycka det var kul.”

Boxningen verkar vara lika mycket en välsignelse som en förbannelse för honom. Ett öde, ett kall. Både frihet och fängelse. Något han ifrågasätter och problematiserar, men ändå inte kan eller vill frigöra sig från. Och han anstränger sig hårt för att svara på mina frågor. När jag undrar vem han är när han befinner sig i ringen, säger han:

Jag lever som mest. Jag lever mycket med mina barn, mina barn är mitt allt. Men om nåt ska hända mig ska det hända i ringen, så känner jag. Det är där jag hör hemma. Jag kan dö i ringen. Jag mår bra där. Jag är lycklig i ringen. Jag kan sakna att få den där feta smällen i huvudet. Ibland kan det väcka en och shit, fan, den där svullnaden under ögat fan va gött… Det låter sjukt. Jag vet.

Micke sneglar lite osäkert på mig, men så lyser han upp. ”Visst fan! Du är ju också boxare. Du fattar.”

Jo, trots att mitt missbruk inte varit tillnärmelsevis lika tungt som Mickes, så fattar jag vad han menar. Det låter sjukt. Jag vet.

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s