Individualism

 

Muhammad Ali, guldgrävande individualist.

Proffsboxare är extrema individualister. Ingen annan sport är en sådan stark metafor för hardcore individualism som boxning. Den amerikanska drömmen blomstrar mellan repen, inte minst i Hollywood-filmerna. Berättelsen om att slita hårt och kanske lyckas, mot alla odds. Vara sin egen lyckas smed.

Alla fighters har sina egna drivkrafter, men jag tror att många förenas i ett stort frihetsbehov. Man vill forma sitt eget öde och hyser en skarp ovilja att vara dominerad. Ändå handlar ju vägen mot matchen om underkastelse: regler, askes, smärta, hunger…

Ringen är å ena sidan en frizon dit vare sig samhället, politiken eller religionen når. Som om man i den där fyrkanten befinner sig bortom världen. Eller kanske snarare före: kampen är ursprunglig, har alltid funnits, och även om reglerna har modifierats är villkoren desamma. Slå. Bli slagen. Vinna. Förlora.

Å andra sidan är känslan av totalt självbestämmande ofta bara en känsla. En chimär. En boxares öde må ligga i hans eller hennes egna händer när gongongen slår. Men i kulisserna styr krassa promotors, liksom managers med mångordiga, mångåriga kontrakt som fångar in och bakbinder.

Berättelsen om boxaren som åker till Amerika för att gräva guld och kommer hem med sand är, liksom individualismen, en av sportens arketyper.

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s