”Om du varit kille hade jag gett dig en örfil”

Leffe och Angelique.

 

Angelique Hernandez tävlingssimmade som ung, började boxas i tjugoårsåldern och gick 15-16 amatörmatcher, men amatörkarriären var ”ingen solskenshistoria” enligt henne själv. Hon har fött två döttrar, de är 11 och 13 år gamla nu, och de har alltid hängt med henne på träning och tävling. ”De har varit med sedan de var små, de har sett mig sparra, de har sett mig blöda, jag har kommit till skolan med blåtiror…”

På Starfight gym mötte hon den gamle landslagstränaren Leffe Carlsson, och han blev en ”jätteinspiration, kickade igång mitt tävlingstänk.” Första proffsmatchen gick hon 2015.

Jag träffar 34-åriga Angelique Hernandez någon månad efter hennes senaste fight, den tredje i karriären. Hon förlorade mot isländskan Gudstensdottir, Angelique fick en räkning också, men säger att det mest var som att hon tappade balansen. Men hon hann tänka på döttrarna som satt ringside med sin morfar. ”Men de blev inte oroliga, de är så vana att se mig. I början visste jag inte om de skulle vara med på matcherna. Klart de ska vara med, tyckte Leffe. De har ju sett hela arbetet, sett mig träna hela vägen, gå upp tidigt på morgonen… De ska få se resultatet av allt hårt jobb.”
Hon beskriver känslan efter matchen som en taskig bakfylla, en dålig dröm.

Jag vet inte, det var så konstigt, en så märklig nervositet. Det kändes ändå bra på uppvärmningen och så, men när jag kom in i ringen var det som att jag försvann, hade ingen kontakt med mig själv, som om jag frös fast… Det är som när man springer i en dröm men så kan man inte springa framåt. Jag gick rakt in i alla slagen, och kontra brukar vara min grej. Gå undan. Jag tog nog en del slag. Kände det i nacken veckorna efter. Varför kunde jag inte styra mig själv?!

Fokus hamnade på en massa andra saker. Jag såg konstiga grejer som jag aldrig lägger märke till annars, typ folk i publiken. Och jag såg in i hennes ringhörna, såg hennes sekond prata med henne, fast Leffe pratade med mig… Jag hörde liksom inte… Jag tänkte varför skriker du ingenting? Sista ronden hörde jag, då var det som om jag kom tillbaka lite. Då var det som om jag bara måste överleva och då vann jag den ronden.

I ringhörnan stod Leffe Carlsson och suckade och pratade och försökte nå fram till sin adept och sade efter matchen att ”om du hade varit en kille hade jag gett dig en örfil”.

När jag pratar med Leffe en stund senare skrattar han och nickar jakande. ”Jag drar alltid lärdomar av en förlust. Jag fick ingen kontakt med henne. Nästa gång ger jag henne en örfil.”

 

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s