Galet passionerad

 

Maria Lindberg slår Edita Lesnik i maj 2014.

På en turnering i Finland 1999 fick hon en blödning i skallen, ett subduralt hematom. Fyra dagar på sjukhus i Finland, några dagar i Malmö. Sjukskriven från ingenjörsstudierna i ett halvår. Jag, Karin, Nora och Annika från boxningsklubben hälsade på Maria Lindberg på sjukhuset i Malmö. Vi var chockade, och bekymrade. Maria skulle inte boxas mer. Hon måste bara bli frisk. Men Maria tänkte: När kan jag börja igen?

Någon amatörlicens fick hon inte efter skadan. Några år senare var också jag portad från ringen, jag var för gammal. Amatörgränsen gick vid 34 år på den tiden.

Jag och Maria åkte en majmånad 2004 till New York tillsammans, vi ville bli proffs och tränade på Gleason’s gym, och i slutet av vistelsen fick vi båda match i Washington. Vi talade tyst om det som hänt henne. Ingen där visste. Men när vi skulle boxas i Las Vegas året därpå var det stopp, Svenska boxningsförbundet hade upplyst Nevadas boxningskommission om Marias hjärnblödning. Maria var förkrossad och jag var helt övertygad om att hon aldrig mer skulle beträda en boxningsring. Jag var osäker på om hon borde även om hon finge.

Men inte Maria. Hon tänkte: när kan jag boxas igen? En lååång kamp för att få fightas inleddes, för lång för en blogg, men i dokumentären ”Maria och skuggan” kan man höra och se nästan hela historien om hennes märkliga resa.

Nu bor Maria i Hamburg och har tysk licens. Hon har blivit världsmästare. Läkare i Tyskland anser att hon är frisk och att det inte farligare för henne än för någon annan att boxas. Hon får dock fortfarande inte fightas i Sverige eller i USA.

Jag hälsade på henne i höstas, pratade om allt som varit, om passion och besatthet och var man drar gränsen. Jag frågade Maria det många tänker: Är du galen?

”Klart jag tänkt tanken. Det kan jag ju själv inte riktigt definiera om jag ska vara helt ärlig. De flesta förstår ju inte. Och jag förstår att dom inte förstår. Det är helt okej. Det hade jag förmodligen inte heller fattat.  Det har nog funnits stunder när jag har känt fan det här kanske inte kommer att gå vägen…. Men samtidigt har jag alltid kommit till samma punkt: att ge upp är inget alternativ. Det höll ju för sjutton på sådär i tio år. Det här funkar inte. Men det här funkar nog. Och så hade jag idéer och idéer och idéer… hela tiden.

Skadan har spätt på min vilja att fightas, det tror jag. Lite är det ju att ‘vadå jag får inte’, det blir lite principsak av det.  Ingen ska tala om för mig att jag inte får. Kanske har jag dragit det lite väl långt till viss del. Men annars hade jag ju inte suttit här. Då hade jag inte boxats igen. Så då var det ju ändå det rätta.

I början var det väl ren ilska som gick över i nån frustration som gick över i en revanschlust som är blandad med min passion hela vägen… En av de sakerna var inte nog, det var en blandning, det var ändå tio år som jag inte fick… jag tror att passionen är den största drivkraften. Vissa stunder var det ilska mot förbundet. Men jag tror inte ilska är drivkraft nog under så lång tid. Då måste det vara något djupare, som passionen. Det är ändå kärleken till boxningen som har varit det drivande.

Jag tror faktiskt att det ligger till så att folk som har eller haft en passion i livet – dom förstår det. Jag tror det är ytterst få som hittar en passion i livet, jag tror verkligen inte det är många. Det är få förunnat. Men dom som har det förstår vad man är beredd att offra. Dom som inte har det kommer aldrig förstå– de  starka känslorna har dom aldrig upplevt.

Men då pratar jag VERKLIGEN passion. Inte ’jag gillar att spela schack’, utan verkligen passion. Då fattar man oavsett om det handlar om att slå varandra på käften som vi gör eller måla den absolut finaste tavlan. En form av positiv besatthet. De förstår varför jag inte lade av efter skadan, de som upplevt den absoluta kärleken för någonting.”

 Maria säger att hon gärna lyssnar på folk, hon vet att hon väcker starka känslor, och hon vinnlägger sig om att förklara varför hon väljer att gå upp i ringen. Men i slutändan spelar det ingen som helst roll vad andra människor tycker.

 ”Jag har inga problem med att någon tittar mig i ögonen och säger att ’du är ju sjuk i huvudet som gör det här’. Det rör mig inte i ryggen, det gör verkligen inte det. Så är det nog med det mesta i mitt liv. Jag kan göra allting helt ensam forever om jag måste. Och det gäller allt.”

Imorgon: Om Marias känslor i ringen.

 

 

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s