”Det där är inte min dotter”

 

Maria Lindberg med fokus.

 

Ett fokuserat ansikte kan vara skrämmande. I synnerhet för dem som står dig nära. Eller tror sig stå dig nära.
Vem är den där människan som är så fullständigt förlorad, så totalt koncentrerad?  Hennes blick är inåtvänd, hon vänder sig från oss. Onåbar. Självtillräcklig. Otillgänglig.
Mitt slutna boxaransikte fångades på bild några gånger. Min mamma ville inte se. ”Hu så hemskt! Det är ju inte du!” Jag tänkte: ’mamma, det där är också jag’. Maria Lindbergs mamma, som ogillade att dottern boxades redan innan hjärnblödningen, har uttryckt sig ungefär likadant:

”Mamma har sagt: ’Det där är inte min dotter, henne känner inte jag. Hon som går in i ringen.’ Det är faktiskt andra som har sagt det till mig också. De känner inte alls igen mig precis när jag går in i ringen. Oftast när jag går in brukar jag stanna precis nedanför trappan och verkligen titta på min motståndare, bara en liten liten stund och jag vet att många säger: fy fan vad du ser ut där. Alltså den personen har vi aldrig sett liksom. Men jag vet precis vem jag är där, hur mitt mentala tillstånd ser ut. Jag tänker: nu jävlar ska du få se…

 Jag är ju väldigt avslappnad innan. Jag skrattar och skojar och säger varje gång till tränaren ’gud jag kanske är för avslappnad’ När man sen kliver in i ringen…och tränaren kliver ut…. Då är alla mina sinnen så EXTREMT öppna. Blicken, hörseln, lukten, allting, det är så kristallklart allting. Öppen och naken är jag. Man har ju mindre kläder också. Det stämmer överens med den mentala stämningen. Nakenheten. Inget hår som hänger. Det sitter stramt. Jag hör allt som går att höra. Det är ljust i ringen och därför ser jag allting mycket bättre. Jag tappar aldrig fokus. Jag är där med blicken på min motståndare, vad som än händer. Det är en häftig känsla.”

 Jag har upplevt det Maria beskriver några gånger i ringen. Eller? Ja, något liknande i alla fall. Mitt fokus har aldrig varit fullt så… ja hur ska jag beskriva det…medvetet? Jag har varit avslappnad ibland, kanske rentav lite arrogant, men det har känts slumpmässigt, något jag haft svårt att styra över. Vi pratar om det, Maria och jag, min mentala guppighet. ”Det har jag tänkt på ibland, hur sjukt jobbigt det måste ha varit för dig… att inte veta… hur ska det bli den här gången?”

I min allra sista match, en titelfight, var jag helt ofokuserad. Den skriver jag om imorgon.

 

 

 

 

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s