”Det var som om du inte ville vara i ringen”

 

Såhär tio år senare undrar jag om jag tappade fokus långt innan jag klev upp i ringen.

På sätt och vis skulle matchen vara startskottet på en riktig, planerad boxningskarriär. Mitt liv som ensamvarg i boxningsdjungeln var över. Allting hade fallit på plats. Jag hade en manager (förvisso galen, men ändå) sedan ett år tillbaka. Proffsboxning var tillåtet i Sverige igen och jag drog en del publik. Jag hade skrivit kontrakt med en bra, svensk promotor som arrangerat Återkomsten i Göteborg 27 januari 2007 – den första proffsgalan på svensk mark på fyrtio år. Några månader senare besegrade jag Dakota Stone och vann ett VM-bälte, som förvisso tillhörde den anonyma och vid det här laget sannolikt självdöda organisationen WBE, World Boxing Empire. Men ändå. Bältet är i rött och guld och väger tre kilo. Och så hade jag ju min första och enda sponsor: den skånska köttgrossisten Bulltofta kött.

Den 15 september 2007 väntade så Teresa Perozzi från Bermuda i Karlstad. Min elfte och, skulle det visa sig, sista match.

Den vakanta och prestigefyllda världsmästartiteln i mellanvikt i WBC, World Boxing Council, stod på spel. Och Sverige, som inte tillät fullängdsmatcher då, fick dispens och en titelmatch över sex ronder sanktionerades. Bossen på Gleason’s gym i New York, Bruce Silverglade, sa att om jag kom tillbaka med bältet skulle en banderoll med mitt namn pryda gymmet för evigt.

Fyrtio år gammal var jag i mitt livs form. Jag hade haft många veckor att förbereda mig på. Jag sprang fyra-fem gånger i veckan, för första gången i min karriär, och min kondis var riktigt bra. Jag sparrade sönder tjejerna på gymmet. I Karlstad skulle jag bara gå upp i ringen och göra mitt jobb.

Mitt jobb. Var det det som var problemet? Att boxning nu kändes som ett jobb? Att jag ingick i ett större sammanhang och hade chefer (tränare, manager, promotor) att förhålla mig till? Kände jag mig kontrollerad? Blev jag uttråkad av det ordnade och planerade? Likt en passion som dör när villan, vovven och volvon är på plats.

Eller var jag helt enkelt rädd för att lyckas? Kanske var jag bara gammal och trött på boxningslivet och ville något annat. Jag hade börjat längta intensivt efter barn.

När jag tågade in till ringen i Löfbergs Lila-hallen i Karlstad skanderade publiken mitt namn. ”Åsa! Åsa! Åsa!” Det var fantastiskt, men jag blev rädd. Förväntningar och krav och en känsla av otillräcklighet. Jag längtade efter att matchen skulle vara slut innan den ens börjat. Jag brottades och stångades mot Perozzi och glömde att boxas och i ringhörnan hörde jag ingenting av vad Lennox sade. I sista ronden vaknade jag till liv, som om jag slutligen insåg att jag höll på att drunkna och började kämpa mig upp till ytan. Jag klev ut i ringen och boxades och vann ronden klart. Efteråt sade den amerikanske ringdomaren Steve Smoger att jag hade förlorat när det var trettio sekunder kvar. Min slutspurt räddade mig från en förlust. Matchen slutade oavgjort.

”Du vill väl inte sluta?” frågade min manager George efteråt. ”Det var som att du inte ville vara i ringen”, sade Lennox. ”Du måste vilja det själv, och ikväll ville du inte.”

Det händer att jag i fantasin ser den där banderollen på Gleason’s gym med mitt namn i stora bokstäver. Åsa Sandell. World champion. Ja just den matchen, som skulle bli min sista, kan jag stundom gräma mig över. Den är min största förlust. Mot Laila Ali var jag så oförberedd och otränad, jag kramade ur det jag hade, jag gjorde mitt bästa. Mot Teresa Perozzi gjorde jag inte mitt bästa. Jag borde ha vunnit. Jag borde i alla fall ha försökt att vinna. Jag borde ha varit fokuserad.

Dagen efter matchen åkte jag till Göteborg och besökte en gynekolog som plockade ut spiralen. Då visste jag inte att den tuffaste ronden väntade: att bli med barn. Men det är ett helt annat kapitel, som blev en bok: ”Den tuffaste ronden”.

Imorgon om när jag gjorde mitt bästa, och vann.

 

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s