Punch drunk

 

Dementia pugilistica, boxardemens, punch drunk syndrome, punchig…

Så lyder diagnosen som ställs på boxare som tagit emot för många och hårda slag, och därmed fått förminskad fysisk och psykisk reaktionsförmåga. Kroniska hjärnskador orsakade av våld mot huvudet.

På Gleason’s träffade jag några av dem. De punchiga pugilisterna. Första gången Roberto kom fram och pratade med mig – ett stort, guldtandat leende och tusen frågor – trodde jag att han var förståndshandikappad sedan födseln. Men han var skadad av sporten. Han var drygt fyrtio år gammal, talade sluddrigt och skuggboxades i slow motion. Ibland pratade han om att göra comeback. Ett foto av Roberto hänger bland de andra boxningsstjärnorna utanför kontoret på Gleason´s gym.

”Punchig” är en del av boxarjargongen. Fighters skämtar sinsemellan om att de kanske är punchiga när de inte finner orden eller när minnet sviker. Jag gör det själv ibland. Som när jag och Jonas Eriksson småpratade med Göran Hägglund och Anna Ekström inför en match i På spåret förra året och jag sa: ”Det är ni som bär favorittrycket. En fotbollsdomare och ett punchigt ringvrak har knappast några förväntningar på sig.” Anna Ekström lade huvudet på sned och tittade bekymrat på mig: ”du är väl inget ringvrak…”

Nej, hade jag varit punchig hade jag nog inte skämtat om det utanför boxningsvärlden. Och även om jag har svårt att komma ihåg telefonnummer (även mitt eget) nuförtiden, är jag inte särskilt orolig. Jag har gått så försvinnande få och så väldigt korta matcher. Det är boxare med långa karriärer och långa matcher som löper störst risk. Och symptomen kan komma tiotals år efter att handskarna har lagts på hyllan.  Alzheimer-liknande symptom och Parkinsons, den sjukdom som präglade Muhammad Ali i många år, kan orsakas av ett liv i ringen.

Om det är värt det? Kanske, kanske inte. Men de flesta skulle säga att de är beredda att ta risken.

 

 

 

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

1 thought on “Punch drunk”

  1. I ett kapitel ur Muhammad Alis första memoarbok ”Den störste” från 1976 skriver han om ett möte han hade inför sin comeback 1970 med 1930-talsboxaren King Levinsky. Levinsky mötte alla dåtidens stjärnor som bl.a. Joe Louis, Max Bear och Primo Carnera, men blev aldrig världsmästare. Nu var han punchdrunk och levde på att sälja slipsar vid de stora matcherna. Och Ali skriver att han undvek att se Levinsky i ögonen: ”Unga boxare vill inte gärna se på en äldre, punchdrunk klanmedlems ärriga ansikte. Det kan vara sin egen framtid han ser”. Och beträffande Ali själv, så har jag sagt i över 40 år att han skulle ha slutat efter det otroliga 3:e mötet mot Joe Frazier 1975 i Manilla. Han hade enligt mig inget mer att bevisa sedan efter den fighten. Men han gick 11 matcher till och det bar tyvärr sakta men säkert utför…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s