Slagen – och orden – som befriar

handskar_pa_hyllan

Det här är mitt hundrade och allra sista blogginlägg om den sport som på många sätt gjort mig till den jag är. För mig har boxningen varit fysisk utmaning och glädje, men också ett slags brutal terapi. Ett sätt att känna mig levande. Boxning var på riktigt, jag kunde inte gömma mig. Den har pressat ur många sanningar om mig själv: vem jag är och vad jag vill och vad jag kan.

Jag gick ofta in på gymmet med tryck över bröstet. Eller om det var en hårt knuten näve som hamrade därinne. Ilska. Ångest. Något oförlöst.

I boxningslokalen lättade trycket, bokstavligen. Upptryckt mot repen slog jag tillbaka – jag gav svar på tal. Jag FICK ge svar på tal. Det var som att jag bröt tystnaden men samtidigt var slagen en flykt från orden, en protest mot reflektion och analys och text. Allt det där jag tyckte var fejk för tjugo år sedan. Ord var något man räddhågset gömde sig bakom.

Nu när jag slagit mig fri – eller nåja, lite friare i alla fall  – och söker efter mig själv i en annan värld, är det orden jag återvänder till, och återupptäcker. Jag har blivit författare. Och någon gång ibland upplever jag ett uns av samma närvaro, samma flow som under den där andra proffssegern på Silverton Casino i Las Vegas. Den jag skrev om häromdagen.

Om nu boxning ska bli text så… ja, då är den här bloggen, de här 100 inläggen, min långa, snabba jabb. Det där första slaget som ska öppna upp för en slagserie, som ska leda mig vidare. Jag vill – nej jag ska – skriva min tredje bok nu, en bok om kampens känslor: om drivkrafter, mod, rädsla, våld, aggressivitet och lust… Jag måste gå i närkamp, vara uthållig, aldrig tappa fokus. Jag har pretentioner: jag vill tanka ner boxningens själ och hälla ut den på papper. För jag har förstått att även ord kan vara på riktigt. Och att också orden kan få mig att känna mig levande.

 

P.S. Jag umgås inte med några tankar på att göra comeback i ringen, även om rubriken på inslaget som sändes på Sportspegeln för någon månad sedan antyder det. Däremot är boxningen – vilket inte minst mitt lilla gym, bloggen och bokprojektet mer än antyder – högst närvarande i mitt liv. Det kommer den nog alltid att vara. D.S.

 

 

Annonser

Författare: asasandell

Den där gamla pugilisten. Som numera skriver böcker och tränar ambitiösa motionärer i boxning när hon inte tävlar i På spåret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s