Slagen – och orden – som befriar

handskar_pa_hyllan

Det här är mitt hundrade och allra sista blogginlägg om den sport som på många sätt gjort mig till den jag är. För mig har boxningen varit fysisk utmaning och glädje, men också ett slags brutal terapi. Ett sätt att känna mig levande. Boxning var på riktigt, jag kunde inte gömma mig. Den har pressat ur många sanningar om mig själv: vem jag är och vad jag vill och vad jag kan.

Jag gick ofta in på gymmet med tryck över bröstet. Eller om det var en hårt knuten näve som hamrade därinne. Ilska. Ångest. Något oförlöst.

I boxningslokalen lättade trycket, bokstavligen. Upptryckt mot repen slog jag tillbaka – jag gav svar på tal. Jag FICK ge svar på tal. Det var som att jag bröt tystnaden men samtidigt var slagen en flykt från orden, en protest mot reflektion och analys och text. Allt det där jag tyckte var fejk för tjugo år sedan. Ord var något man räddhågset gömde sig bakom.

Nu när jag slagit mig fri – eller nåja, lite friare i alla fall  – och söker efter mig själv i en annan värld, är det orden jag återvänder till, och återupptäcker. Jag har blivit författare. Och någon gång ibland upplever jag ett uns av samma närvaro, samma flow som under den där andra proffssegern på Silverton Casino i Las Vegas. Den jag skrev om häromdagen.

Om nu boxning ska bli text så… ja, då är den här bloggen, de här 100 inläggen, min långa, snabba jabb. Det där första slaget som ska öppna upp för en slagserie, som ska leda mig vidare. Jag vill – nej jag ska – skriva min tredje bok nu, en bok om kampens känslor: om drivkrafter, mod, rädsla, våld, aggressivitet och lust… Jag måste gå i närkamp, vara uthållig, aldrig tappa fokus. Jag har pretentioner: jag vill tanka ner boxningens själ och hälla ut den på papper. För jag har förstått att även ord kan vara på riktigt. Och att också orden kan få mig att känna mig levande.

 

P.S. Jag umgås inte med några tankar på att göra comeback i ringen, även om rubriken på inslaget som sändes på Sportspegeln för någon månad sedan antyder det. Däremot är boxningen – vilket inte minst mitt lilla gym, bloggen och bokprojektet mer än antyder – högst närvarande i mitt liv. Det kommer den nog alltid att vara. D.S.

 

 

Annonser

Mjuk motion

 

Jag förklarar ofta varför jag boxats. Många frågar ju. Jag förklarar nästan lika ofta varför det är så bra att träna boxning. Många undrar ju. Här några argument:

En skonsammare och mer komplett träningsform får man leta efter.
Du som redan tränar boxning fattar vad jag menar.
De som inte testat ser skeptiska ut när jag förklarar att boxning kan vara farligt men att boxningsträning är snäll. Tufft och svettigt som tusan förstås, men man hoppar inte högt, man sparkar inte, vilket innebär att även småtaskiga knän och fötter och höfter klarar ett pass. Vridningarna stärker ryggen, har man problem med diskbråck är boxning att rekommendera.

Att slå sätter hela kroppen i rörelse, från tårna ut till fingerspetsarna. Styrka, explosivitet, balans, koordination, kondition. Allt finns där. You name it. Magen – ja, corepartiet som man säger nu för tiden – är centrum för alla slag och undanglidningar och där blir du väldans stark och smidig.

Att träna teknik, att koncentrera sig på att göra rätt, att fokusera på en uppgift innebär också att du blir uppslukad och glömmer tid och rum. Ett lustfyllt och enkelt sätt att vara närvarande.
Yoga i all ära, men jag tror du kan finna minst lika mycket mindfulness och avkoppling och stresshantering i boxningslokalen.

Och sist men inte minst: det är skitkul att träna boxning.

Slut på meddelandet.

 

Skuggboxning

”Float like a butterfly” sa Muhammad Ali, och det gjorde han. Han dansade i ringen. Att likna en brutal konstform som boxning vid dans kan låta absurt men är fullt rimligt, och ganska vanligt. 34-åriga proffsboxaren Angelique Hernandez jämförde boxning och dans när vi pratade om livet i ringen häromsistens. 80-årige Stig Waltersson, proffs på 60-talet, tycker också att boxning och dans är besläktade. Och jag förklarar gärna boxning i danstermer. I synnerhet skuggboxningen har sin egen koreografi där du slipar tekniken och finner ditt eget, personliga uttryck. Ett tre minuter långt stycke med stort utrymme för improvisation. Synkronisera slag och fotarbete och balans.

Skuggboxning ska inte ses som någon spexig uppvärmning. Den bör tas på allvar, även om motståndaren är på låtsas. Fantasi krävs: en tänkt figur framför dig, en låtsaskompiskombattant att sikta mot, föreställa sig hur hen rör sig, slår, glider undan. Hitta rytmen i en musik som bara du hör.

Med mina motionärer är jag sparsam med skuggboxning till en början, men trappar upp dosen efterhand. Skuggboxning är svårt. Jag minns hur löjlig och dålig jag kände mig när jag började boxas. Utan handskar framför den stora spegeln som täckte nästan en hel vägg, bara jag och min egen spegelbild. Se och lära. Naken och betraktad. Jag boxades generad mot min egen skugga och led av hur klumpiga mina rörelser ännu var.

Det är inte bara tekniken och rytmen och mjukheten i rörelserna som är svårt att få till. Inte minst är det en utmaning att behålla koncentration och fokus, att inte låta tankarna flaxa iväg: ”Åh, vad jag är uttråkad! Vilka slag ska jag slå nu då? När är ronden slut egentligen?”

”Shadowboxing” är också ett begrepp inom psykologin. Då handlar det om att bearbeta och besegra negativa självbilder. Ja i mångt och mycket är det ju det skuggboxning handlar om. Att bygga en positiv självbild.

Imorgon: Lite mer om boxningsträning für alle.

 

Ringdomaren

Mikael Höök.

 

Runt ringen sitter poängdomarna, de som bedömer boxarna och avgör vem som ska vinna. I ringen cirkulerar ringdomaren. Hen leder matchen och ser till att regelboken följs. Ringdomaren kan också avgöra matchen genom att stoppa den i förtid om hen anser att en av kombattanterna får för mycket stryk.

Ringdomaren är, som Joyce Carol Oates skriver i ”Om boxning”, vår mellanhand, ”vårt moraliska samvete”. I dramatiska matcher kan den tredje mannen i ringen ha makt över liv och död. Ibland blir ringdomaren ifrågasatt, till och med utbuad om publiken anser att hen låtit matchen går för långt, eller stoppat den för tidigt. Men många gånger är han, ibland hon, en anonym skugga som rör sig på lätta fötter över canvasen i vit skjorta och svart fluga. Jag tycker han påminner lite om en skata. När det är fightdags vinkar domaren fram boxarna till mitten av ringen, lutar sig fram och rabblar med intensiv röst en ramsa som brukar låta såhär ungefär: ”I gave you my instructions in the dressing room before. Listen to my commands and protect yourself at all times. I expect a clean and fair fight. Touch gloves and good luck.”

Ofta har ringdomaren själv varit boxare. Som Mikael Höök. Han har 28 amatörmatcher bakom sig, och är mig veterligen Sveriges enda proffsdomare. I en intervju inför proffsboxningens återkomst till Sverige för tio år sedan sade han såhär om skillnaden mellan amatör- och proffsboxning:

Proffsboxningen är mer logisk – det publiken ser, det är också det som händer i ringen. Den största skillnaden mellan en amatör och ett proffs är att proffset går in för att vinna matchen, amatören för att inte förlora den. I proffsringen är det inte alltid den som träffar mest som vinner, utan den som träffar hårdast och visar mest aktivitet. Jag var aldrig nervös när jag gick upp för att döma en amatörmatch. Det är jag när jag ska döma en profight: jag vet att något kan hända och jag är beredd på det.

Det händer att boxare lackar ur på domaren, men oftast visar man honom eller henne stor respekt och nickar ödmjukt vid en tillsägelse. Det händer också att ringdomaren åker på en propp av misstag när hen träder in för att sära på boxarna. Det kan vara obehagligt att se observatören utsättas för ett slag, men ofta blir effekten mer komisk än farlig när mannen i vit skjorta åker i golvet. Sveriges bästa boxare, världsmästaren Badou Jack, gav domaren Arthur Mercante en oavsiktlig vänster rakt i huvudet i sin senaste match, den 14 januari i år. Mercante såg lite skakad ut men återhämtade sig och slutförde matchen.

Jovars. Publikens moraliska samvete har ett synnerligen krävande yrke.

http://www.expressen.se/sport/boxning/har-sanker-jack-domaren-i-matchen/

 

Punch drunk

 

Dementia pugilistica, boxardemens, punch drunk syndrome, punchig…

Så lyder diagnosen som ställs på boxare som tagit emot för många och hårda slag, och därmed fått förminskad fysisk och psykisk reaktionsförmåga. Kroniska hjärnskador orsakade av våld mot huvudet.

På Gleason’s träffade jag några av dem. De punchiga pugilisterna. Första gången Roberto kom fram och pratade med mig – ett stort, guldtandat leende och tusen frågor – trodde jag att han var förståndshandikappad sedan födseln. Men han var skadad av sporten. Han var drygt fyrtio år gammal, talade sluddrigt och skuggboxades i slow motion. Ibland pratade han om att göra comeback. Ett foto av Roberto hänger bland de andra boxningsstjärnorna utanför kontoret på Gleason´s gym.

”Punchig” är en del av boxarjargongen. Fighters skämtar sinsemellan om att de kanske är punchiga när de inte finner orden eller när minnet sviker. Jag gör det själv ibland. Som när jag och Jonas Eriksson småpratade med Göran Hägglund och Anna Ekström inför en match i På spåret förra året och jag sa: ”Det är ni som bär favorittrycket. En fotbollsdomare och ett punchigt ringvrak har knappast några förväntningar på sig.” Anna Ekström lade huvudet på sned och tittade bekymrat på mig: ”du är väl inget ringvrak…”

Nej, hade jag varit punchig hade jag nog inte skämtat om det utanför boxningsvärlden. Och även om jag har svårt att komma ihåg telefonnummer (även mitt eget) nuförtiden, är jag inte särskilt orolig. Jag har gått så försvinnande få och så väldigt korta matcher. Det är boxare med långa karriärer och långa matcher som löper störst risk. Och symptomen kan komma tiotals år efter att handskarna har lagts på hyllan.  Alzheimer-liknande symptom och Parkinsons, den sjukdom som präglade Muhammad Ali i många år, kan orsakas av ett liv i ringen.

Om det är värt det? Kanske, kanske inte. Men de flesta skulle säga att de är beredda att ta risken.

 

 

 

 

”The Swedish Sensation”

Mållös efter matchen.

 

På pappret var det ingen stor match. Inte alls. Min andra fight i proffsringen, blott fyra ronder mot en debutant, den amerikanska amatörmästarinnan. Vi boxades på ett kasino i Las Vegas, och fighten sändes på någon liten tv-kanal.

I kasinots matsal dagen innan hade jag förklarat för Lennox att psyket var min akilleshäl: ”Allt det jag visar upp i gymmet kan vara en illusion” proklamerade jag. Lennox lyssnade, lät mig prata, men var inte imponerad. ”Det där är bara ord”, sade han. Så banalt, så sant. Bara ord. Hans ord fastnade och sitter fast ännu.

Silverton Casino blev en sagolik plats. När jag nu tittar på matchen kommer tårarna. Just fyllda 38 år och hade aldrig boxats så övertygande. Jag var fullkomligt avslappnad och helt fokuserad, jag blev inte trött och i ringhörnan i rondpauserna kunde jag inte låta bli att le. Under ett tiotal minuter befann jag mig i ett fullkomligt nu, det var en utlevelse och en tillfredsställelse som jag aldrig tidigare upplevt. Jag slog kombinationer utan hämningar – jabben, hela tiden jabben, mitt i nyllet, sedan rak höger, uppercuts, krokar… Min amerikanska motståndare Bose Ijoala blev alltmer frustrerad och publiken började hålla på mig redan i andra ronden. ”Sweede! Go Sweede!” Las Vegas boxningspress döpte mig till “The Swedish Sensation.”

Den känslan – man kan väl kalla det flow – hade jag längtat så mycket efter. En känsla som jag nu försöker sätta ord på. Ack så svårt det är!

Ännu svårare var det då. En tv-man körde upp en kamera och en mikrofon i mitt ansikte efter matchen. Pinsam tunghäfta. Jag hittade inga ord. Men i den stunden behövdes de inte. Jag hade ju sagt allt jag ville säga i ringen.

 

https://www.youtube.com/watch?v=89xf83nrTAg&feature=youtu.be

 

”Det var som om du inte ville vara i ringen”

 

Såhär tio år senare undrar jag om jag tappade fokus långt innan jag klev upp i ringen.

På sätt och vis skulle matchen vara startskottet på en riktig, planerad boxningskarriär. Mitt liv som ensamvarg i boxningsdjungeln var över. Allting hade fallit på plats. Jag hade en manager (förvisso galen, men ändå) sedan ett år tillbaka. Proffsboxning var tillåtet i Sverige igen och jag drog en del publik. Jag hade skrivit kontrakt med en bra, svensk promotor som arrangerat Återkomsten i Göteborg 27 januari 2007 – den första proffsgalan på svensk mark på fyrtio år. Några månader senare besegrade jag Dakota Stone och vann ett VM-bälte, som förvisso tillhörde den anonyma och vid det här laget sannolikt självdöda organisationen WBE, World Boxing Empire. Men ändå. Bältet är i rött och guld och väger tre kilo. Och så hade jag ju min första och enda sponsor: den skånska köttgrossisten Bulltofta kött.

Den 15 september 2007 väntade så Teresa Perozzi från Bermuda i Karlstad. Min elfte och, skulle det visa sig, sista match.

Den vakanta och prestigefyllda världsmästartiteln i mellanvikt i WBC, World Boxing Council, stod på spel. Och Sverige, som inte tillät fullängdsmatcher då, fick dispens och en titelmatch över sex ronder sanktionerades. Bossen på Gleason’s gym i New York, Bruce Silverglade, sa att om jag kom tillbaka med bältet skulle en banderoll med mitt namn pryda gymmet för evigt.

Fyrtio år gammal var jag i mitt livs form. Jag hade haft många veckor att förbereda mig på. Jag sprang fyra-fem gånger i veckan, för första gången i min karriär, och min kondis var riktigt bra. Jag sparrade sönder tjejerna på gymmet. I Karlstad skulle jag bara gå upp i ringen och göra mitt jobb.

Mitt jobb. Var det det som var problemet? Att boxning nu kändes som ett jobb? Att jag ingick i ett större sammanhang och hade chefer (tränare, manager, promotor) att förhålla mig till? Kände jag mig kontrollerad? Blev jag uttråkad av det ordnade och planerade? Likt en passion som dör när villan, vovven och volvon är på plats.

Eller var jag helt enkelt rädd för att lyckas? Kanske var jag bara gammal och trött på boxningslivet och ville något annat. Jag hade börjat längta intensivt efter barn.

När jag tågade in till ringen i Löfbergs Lila-hallen i Karlstad skanderade publiken mitt namn. ”Åsa! Åsa! Åsa!” Det var fantastiskt, men jag blev rädd. Förväntningar och krav och en känsla av otillräcklighet. Jag längtade efter att matchen skulle vara slut innan den ens börjat. Jag brottades och stångades mot Perozzi och glömde att boxas och i ringhörnan hörde jag ingenting av vad Lennox sade. I sista ronden vaknade jag till liv, som om jag slutligen insåg att jag höll på att drunkna och började kämpa mig upp till ytan. Jag klev ut i ringen och boxades och vann ronden klart. Efteråt sade den amerikanske ringdomaren Steve Smoger att jag hade förlorat när det var trettio sekunder kvar. Min slutspurt räddade mig från en förlust. Matchen slutade oavgjort.

”Du vill väl inte sluta?” frågade min manager George efteråt. ”Det var som att du inte ville vara i ringen”, sade Lennox. ”Du måste vilja det själv, och ikväll ville du inte.”

Det händer att jag i fantasin ser den där banderollen på Gleason’s gym med mitt namn i stora bokstäver. Åsa Sandell. World champion. Ja just den matchen, som skulle bli min sista, kan jag stundom gräma mig över. Den är min största förlust. Mot Laila Ali var jag så oförberedd och otränad, jag kramade ur det jag hade, jag gjorde mitt bästa. Mot Teresa Perozzi gjorde jag inte mitt bästa. Jag borde ha vunnit. Jag borde i alla fall ha försökt att vinna. Jag borde ha varit fokuserad.

Dagen efter matchen åkte jag till Göteborg och besökte en gynekolog som plockade ut spiralen. Då visste jag inte att den tuffaste ronden väntade: att bli med barn. Men det är ett helt annat kapitel, som blev en bok: ”Den tuffaste ronden”.

Imorgon om när jag gjorde mitt bästa, och vann.