Boxning vs bodybuilding

En mismatch är en dålig matchning helt enkelt, en chanslös boxare ställs mot en betydligt skickligare. I ringen det som inte får finnas, men som så ofta ändå finns där: ett offer och en bödel. En mörk vrå i boxningens själ. (Det finns de som skulle säga att detta ÄR boxningens själ.) Delar av publiken vänder sig bort i vämjelse, andra njuter av slakten och hejar ivrigt på.

Men en mismatch är inte nödvändigtvis en mismatch på pappret. Som när jag ställdes mot Donna Logue i Edmonton, Kanada, den 18 juni 2005. Hon hade en oavgjord proffsmatch bakom sig. Jag hade bara gått tre matcher: två vinster, en oavgjord. Men pappret berättade inte om mina drygt tjugo matcher som amatör, eller att jag slipat boxningsteknik under många år.

Donna var bodybuilder, säkert stark som en oxe, men blott en tvärhand hög, och utan boxningsskills, whatsoever. Hon var nog lite känd i Kanada, och jag antar att hon levde i villfarelsen att boxning handlar om muskler.

Redan på invägningen dagen före kunde jag se att Donna skulle bli ett lätt byte. Uppumpade biceps och svällande lår och en flackande blick under den blonda luggen.

Segervisshet är en skön känsla när man kliver in mellan repen, och visst fylldes gommen av sötma när resultatet var ett faktum. Men eftersmaken lite bitter: Utan kamp ingen riktig vinst. Utan motstånd ingen njutning. Donnas hårda skalle blottad inför mina tunna handskar. Som ett huvud på ett fat. Och jag slog.

I andra ronden åkte Donna i golvet. Domaren bröt matchen. Det var hennes andra och sista match.

Mismatch

Jag var på boxgala i Örebro i lördags. Förflutenhetens landskap, på många sätt. Min hemstad för trettio år sedan. Min sport för tio år sedan. Jag blir igenkänd – jodå, det gillar jag allt – och leds upp på läktarplats av en godmodig funktionär. Mitt entourage hack i häl: fyra motionsboxare från mitt lilla gym i Nora, där jag bor sedan ett år tillbaka. Mina adepter har aldrig sett boxning live. Helena såg boxning på teve första gången i fredags, titelmatchen mellan Cecilia Braekhus och Klara Svensson.

Fyra kvinnor i 35-40-årsåldern som drabbats av boxningsbacillen. De tränar så ofta de kan, lyssnar, suger åt sig, svär och svettas. Alla har skaffat tandskydd, alla vill sparra, slå mot varandra, men kanske ändå inte… Helena har testat mot mig, bara en rond. Hon blev hög som ett hus. ”Det gav mersmak måste jag säga”.

Samma Helena sätter händerna för ansiktet när den unge, lovande proffsdebutanten Sandor Lauritsen hamrar in slag på Dimitri Kutibashvili. Nedanför oss sitter Sandors hejaklack från Jönköping i likadana vita t-shirts med Lauritsen på ryggen. Dimitri kommer från Tiblisi i Georgien, han har gått fem matcher, vunnit en, och ser ut som en liten ledsen farbror i ringen. Dimitri går framåt, han försöker, han vill. Men det är skott mot ett mål, Sandor prickskjuter mot Dimitris skalliga hjässa, alla vet hur det här ska sluta. Dimitris ena öga svullnar upp och blir en springa. Läkaren sätter stopp efter en minut och 42 sekunder. Det är den långa kvällens enda mismatch, blott några minuter av obehag i en gala där boxare ger och tar, slår och blir slagna. Ädel kamp.

Men Dimitri dröjer sig kvar. ”Usch, jag har tänkt på den där farbrorn…” säger Helena några dagar senare när jag lindar hennes händer. ”En av boxningens baksidor”, säger jag, och i minnet flyter min fjärde proffsmatch upp, mot min egen Dimitri. Hon hette Donna.