”Det där är inte min dotter”

 

Maria Lindberg med fokus.

 

Ett fokuserat ansikte kan vara skrämmande. I synnerhet för dem som står dig nära. Eller tror sig stå dig nära.
Vem är den där människan som är så fullständigt förlorad, så totalt koncentrerad?  Hennes blick är inåtvänd, hon vänder sig från oss. Onåbar. Självtillräcklig. Otillgänglig.
Mitt slutna boxaransikte fångades på bild några gånger. Min mamma ville inte se. ”Hu så hemskt! Det är ju inte du!” Jag tänkte: ’mamma, det där är också jag’. Maria Lindbergs mamma, som ogillade att dottern boxades redan innan hjärnblödningen, har uttryckt sig ungefär likadant:

”Mamma har sagt: ’Det där är inte min dotter, henne känner inte jag. Hon som går in i ringen.’ Det är faktiskt andra som har sagt det till mig också. De känner inte alls igen mig precis när jag går in i ringen. Oftast när jag går in brukar jag stanna precis nedanför trappan och verkligen titta på min motståndare, bara en liten liten stund och jag vet att många säger: fy fan vad du ser ut där. Alltså den personen har vi aldrig sett liksom. Men jag vet precis vem jag är där, hur mitt mentala tillstånd ser ut. Jag tänker: nu jävlar ska du få se…

 Jag är ju väldigt avslappnad innan. Jag skrattar och skojar och säger varje gång till tränaren ’gud jag kanske är för avslappnad’ När man sen kliver in i ringen…och tränaren kliver ut…. Då är alla mina sinnen så EXTREMT öppna. Blicken, hörseln, lukten, allting, det är så kristallklart allting. Öppen och naken är jag. Man har ju mindre kläder också. Det stämmer överens med den mentala stämningen. Nakenheten. Inget hår som hänger. Det sitter stramt. Jag hör allt som går att höra. Det är ljust i ringen och därför ser jag allting mycket bättre. Jag tappar aldrig fokus. Jag är där med blicken på min motståndare, vad som än händer. Det är en häftig känsla.”

 Jag har upplevt det Maria beskriver några gånger i ringen. Eller? Ja, något liknande i alla fall. Mitt fokus har aldrig varit fullt så… ja hur ska jag beskriva det…medvetet? Jag har varit avslappnad ibland, kanske rentav lite arrogant, men det har känts slumpmässigt, något jag haft svårt att styra över. Vi pratar om det, Maria och jag, min mentala guppighet. ”Det har jag tänkt på ibland, hur sjukt jobbigt det måste ha varit för dig… att inte veta… hur ska det bli den här gången?”

I min allra sista match, en titelfight, var jag helt ofokuserad. Den skriver jag om imorgon.

 

 

 

 

 

Galet passionerad

 

Maria Lindberg slår Edita Lesnik i maj 2014.

På en turnering i Finland 1999 fick hon en blödning i skallen, ett subduralt hematom. Fyra dagar på sjukhus i Finland, några dagar i Malmö. Sjukskriven från ingenjörsstudierna i ett halvår. Jag, Karin, Nora och Annika från boxningsklubben hälsade på Maria Lindberg på sjukhuset i Malmö. Vi var chockade, och bekymrade. Maria skulle inte boxas mer. Hon måste bara bli frisk. Men Maria tänkte: När kan jag börja igen?

Någon amatörlicens fick hon inte efter skadan. Några år senare var också jag portad från ringen, jag var för gammal. Amatörgränsen gick vid 34 år på den tiden.

Jag och Maria åkte en majmånad 2004 till New York tillsammans, vi ville bli proffs och tränade på Gleason’s gym, och i slutet av vistelsen fick vi båda match i Washington. Vi talade tyst om det som hänt henne. Ingen där visste. Men när vi skulle boxas i Las Vegas året därpå var det stopp, Svenska boxningsförbundet hade upplyst Nevadas boxningskommission om Marias hjärnblödning. Maria var förkrossad och jag var helt övertygad om att hon aldrig mer skulle beträda en boxningsring. Jag var osäker på om hon borde även om hon finge.

Men inte Maria. Hon tänkte: när kan jag boxas igen? En lååång kamp för att få fightas inleddes, för lång för en blogg, men i dokumentären ”Maria och skuggan” kan man höra och se nästan hela historien om hennes märkliga resa.

Nu bor Maria i Hamburg och har tysk licens. Hon har blivit världsmästare. Läkare i Tyskland anser att hon är frisk och att det inte farligare för henne än för någon annan att boxas. Hon får dock fortfarande inte fightas i Sverige eller i USA.

Jag hälsade på henne i höstas, pratade om allt som varit, om passion och besatthet och var man drar gränsen. Jag frågade Maria det många tänker: Är du galen?

”Klart jag tänkt tanken. Det kan jag ju själv inte riktigt definiera om jag ska vara helt ärlig. De flesta förstår ju inte. Och jag förstår att dom inte förstår. Det är helt okej. Det hade jag förmodligen inte heller fattat.  Det har nog funnits stunder när jag har känt fan det här kanske inte kommer att gå vägen…. Men samtidigt har jag alltid kommit till samma punkt: att ge upp är inget alternativ. Det höll ju för sjutton på sådär i tio år. Det här funkar inte. Men det här funkar nog. Och så hade jag idéer och idéer och idéer… hela tiden.

Skadan har spätt på min vilja att fightas, det tror jag. Lite är det ju att ‘vadå jag får inte’, det blir lite principsak av det.  Ingen ska tala om för mig att jag inte får. Kanske har jag dragit det lite väl långt till viss del. Men annars hade jag ju inte suttit här. Då hade jag inte boxats igen. Så då var det ju ändå det rätta.

I början var det väl ren ilska som gick över i nån frustration som gick över i en revanschlust som är blandad med min passion hela vägen… En av de sakerna var inte nog, det var en blandning, det var ändå tio år som jag inte fick… jag tror att passionen är den största drivkraften. Vissa stunder var det ilska mot förbundet. Men jag tror inte ilska är drivkraft nog under så lång tid. Då måste det vara något djupare, som passionen. Det är ändå kärleken till boxningen som har varit det drivande.

Jag tror faktiskt att det ligger till så att folk som har eller haft en passion i livet – dom förstår det. Jag tror det är ytterst få som hittar en passion i livet, jag tror verkligen inte det är många. Det är få förunnat. Men dom som har det förstår vad man är beredd att offra. Dom som inte har det kommer aldrig förstå– de  starka känslorna har dom aldrig upplevt.

Men då pratar jag VERKLIGEN passion. Inte ’jag gillar att spela schack’, utan verkligen passion. Då fattar man oavsett om det handlar om att slå varandra på käften som vi gör eller måla den absolut finaste tavlan. En form av positiv besatthet. De förstår varför jag inte lade av efter skadan, de som upplevt den absoluta kärleken för någonting.”

 Maria säger att hon gärna lyssnar på folk, hon vet att hon väcker starka känslor, och hon vinnlägger sig om att förklara varför hon väljer att gå upp i ringen. Men i slutändan spelar det ingen som helst roll vad andra människor tycker.

 ”Jag har inga problem med att någon tittar mig i ögonen och säger att ’du är ju sjuk i huvudet som gör det här’. Det rör mig inte i ryggen, det gör verkligen inte det. Så är det nog med det mesta i mitt liv. Jag kan göra allting helt ensam forever om jag måste. Och det gäller allt.”

Imorgon: Om Marias känslor i ringen.

 

 

 

Stereotyper  

Gennady Golovkin attackerar.

Östeuropeén boxas stelt och upprätt, med hög guard.
Kubanen är en klassiskt skolad poängmaskin, men klarar sig dåligt i proffsringen.
Afroamerikanen är atletisk, en (street)smart (street)fighter.
Britten ägnar sig åt skolboxning, hushållar med sina krafter, bra jabb. Mexikanen är macho, ger sig aldrig och älskar närkamp.

Om det ligger något i de här stereotyperna? Jovars. Visst finns det olika stilar, olika skolor. De ukrainska Klitschko-bröderna är typexempel på den tråkiga öststilen, om du frågar mig. Mexikaner bjuder ofta på action. Och det är ju faktiskt i amatörsammanhang som kubaner hävdar sig bäst. Men alla afroamerikanska fighters kommer inte från gatan, förstås. Och en av Östeuropas stora stjärnor, Gennady Golovkin från Kazakstan, är föga stel och upprätt i ringen.

Boxningen har, i likhet med så mycket annat, globaliserats.

Cutmen

Cutman Joe Villanueva smörjer in Xavier Wilson med vaselin.

När jag var amatörboxare smordes mitt ansikte in med vaselin, och Bert hade ett kyljärn i ringhörnan minns jag, en liten metallbit med ett handtag som låg på is. När jag fick en svullnad i ansiktet efter en smäll pressades den mot huden, som ett strykjärn i miniatyr. På engelska kallas det just ”enswell”, ”endswell”, ”stop-swell”, ”no-swell”…

På Lennox visitkort stod det ”tränare och cutman”, och han bar med sig en liten väska med grejer till ringhörnan. Däri låg små flaskor, kompresser, sax, tejp, endswell, salvor… Innan jag skulle upp i ringen fick jag rikligt med vaselin i ansiktet. På kindknotorna och ögonbrynen ströks lanolin, fårfett. Allt det där fettet ska förhindra att huden spricker, att man får så kallade ”cuts”.

Jag har aldrig spruckit, men näsan har sprungit läck ibland. Inför min tredje proffsmatch åkte jag på en rejäl influensa och hade hög feber ett par dagar före match. Jag var inte helt feberfri när jag gick upp i utomhusringen i Laughlin, Nevada. Min näsa började blöda rejält i tredje ronden, blodet forsade, och Lennox körde in långa bomullstops i näsborrarna. De hade preparerats med en mix av vaselin, adrenalin och Avitene, som är blodstillande. Matchen slutade oavgjort.

Många sekonder utför, precis som Lennox, även cutman-sysslor. Boxare med resurser har en egen cutman i ringhörnan, en person som tar hand om fysiska skador i rondpausen. Svullnader, näsblod, sår och sprickor. De flesta är självlärda eller upplärda av andra cutmen. En cutman kan vara avgörande för matchens utgång: om han kan hålla cuts och blödningar i schack kan fightern fortsätta. Men om han inte lyckas stoppa en blödning kan domaren eller matchläkaren avsluta matchen som därmed är förlorad. ”If you dont’ stop the flow, you go.”

I MMA får fightern inte ha en egen cutman, promotorn hyr in en cutman som tar hand om alla fighters under en gala.

Chuck Bodak.

Chuck Bodak (1916-2009) är en legendarisk cutman som jobbade med ett femtiotal boxningsvärldsmästare, däribland Muhammad Ali, Oscar de la Hoya och Rocky Marciano. Bodak hade sin egen stil, han bar bland annat ett slags pannband med foton av sina fighters.

Här berättar en annan cutman, britten Mick Williamson, om hur han hanterar cuts:

https://www.youtube.com/watch?v=W7FECEYMdyQ

 

 

”Om du varit kille hade jag gett dig en örfil”

Leffe och Angelique.

 

Angelique Hernandez tävlingssimmade som ung, började boxas i tjugoårsåldern och gick 15-16 amatörmatcher, men amatörkarriären var ”ingen solskenshistoria” enligt henne själv. Hon har fött två döttrar, de är 11 och 13 år gamla nu, och de har alltid hängt med henne på träning och tävling. ”De har varit med sedan de var små, de har sett mig sparra, de har sett mig blöda, jag har kommit till skolan med blåtiror…”

På Starfight gym mötte hon den gamle landslagstränaren Leffe Carlsson, och han blev en ”jätteinspiration, kickade igång mitt tävlingstänk.” Första proffsmatchen gick hon 2015.

Jag träffar 34-åriga Angelique Hernandez någon månad efter hennes senaste fight, den tredje i karriären. Hon förlorade mot isländskan Gudstensdottir, Angelique fick en räkning också, men säger att det mest var som att hon tappade balansen. Men hon hann tänka på döttrarna som satt ringside med sin morfar. ”Men de blev inte oroliga, de är så vana att se mig. I början visste jag inte om de skulle vara med på matcherna. Klart de ska vara med, tyckte Leffe. De har ju sett hela arbetet, sett mig träna hela vägen, gå upp tidigt på morgonen… De ska få se resultatet av allt hårt jobb.”
Hon beskriver känslan efter matchen som en taskig bakfylla, en dålig dröm.

Jag vet inte, det var så konstigt, en så märklig nervositet. Det kändes ändå bra på uppvärmningen och så, men när jag kom in i ringen var det som att jag försvann, hade ingen kontakt med mig själv, som om jag frös fast… Det är som när man springer i en dröm men så kan man inte springa framåt. Jag gick rakt in i alla slagen, och kontra brukar vara min grej. Gå undan. Jag tog nog en del slag. Kände det i nacken veckorna efter. Varför kunde jag inte styra mig själv?!

Fokus hamnade på en massa andra saker. Jag såg konstiga grejer som jag aldrig lägger märke till annars, typ folk i publiken. Och jag såg in i hennes ringhörna, såg hennes sekond prata med henne, fast Leffe pratade med mig… Jag hörde liksom inte… Jag tänkte varför skriker du ingenting? Sista ronden hörde jag, då var det som om jag kom tillbaka lite. Då var det som om jag bara måste överleva och då vann jag den ronden.

I ringhörnan stod Leffe Carlsson och suckade och pratade och försökte nå fram till sin adept och sade efter matchen att ”om du hade varit en kille hade jag gett dig en örfil”.

När jag pratar med Leffe en stund senare skrattar han och nickar jakande. ”Jag drar alltid lärdomar av en förlust. Jag fick ingen kontakt med henne. Nästa gång ger jag henne en örfil.”

 

 

Räckvidd

 

Thomas Hearns besegrar Virgil Hill och vinner WBA-titeln i lätt tungvikt i Las Vegas 1991.

Någon har beskrivit mig som ”185 centimeter Åsa Sandell, med en räckvidd som en röjsåg.”
Räckvidd framhålls som en viktig egenskap i boxning. Inför en fight listas boxarnas födelseår, matchstatistik, stance (om de är höger- eller vänsterboxare), längd, vikt  – och så räckvidden. Ofta är ju räckvidden – måttet mellan fingertopparna om man sträcker armarna rakt ut – densamma som vår längd. Den enda av mina motståndare som jag finner räckviddsinfo om är Laila Ali. Hon är 178 centimeter lång och har en räckvidd på 179 centimeter.

Jag har faktiskt mött flera boxare som varit ungefär lika långa som jag. Andra har varit kortare och kompaktare, med sämre räckvidd. Det är inte längden, utan vikten, som avgör vem man ställs mot i ringen. En boxares stil avgörs delvis av hens fysik. En lång boxare lär sig som regel att utnyttja sin räckvidd och boxas på distans, med en lång jabb som håller motståndaren på armlängds avstånd. En kort boxare vill – eller måste – komma in på kroppen och vara nära, pressa på. Mike Tyson (178 cm, räckvidd 180 cm) och Rocky Marciano (179 cm lång, räckvidd 173 cm) är paradexempel.

Den hårtslående Thomas ”Hitman” Hearns (född 1958) var 185 centimeter lång och hade en räckvidd på 198 cm. Hearns armar räckte väldigt långt. Han vann titlar i fem viktklasser, från weltervikt upp till lätt tungvikt.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har mätt min räckvidd. Eller gjorde man det i skolan någon gång? Det är hög tid. Jag hämtar måttstocken i detta nu, lägger den mot väggen och sträcker ut armarna. Jag får det till 187 centimeter. Rena rama röjsågen.

Individualism

 

Muhammad Ali, guldgrävande individualist.

Proffsboxare är extrema individualister. Ingen annan sport är en sådan stark metafor för hardcore individualism som boxning. Den amerikanska drömmen blomstrar mellan repen, inte minst i Hollywood-filmerna. Berättelsen om att slita hårt och kanske lyckas, mot alla odds. Vara sin egen lyckas smed.

Alla fighters har sina egna drivkrafter, men jag tror att många förenas i ett stort frihetsbehov. Man vill forma sitt eget öde och hyser en skarp ovilja att vara dominerad. Ändå handlar ju vägen mot matchen om underkastelse: regler, askes, smärta, hunger…

Ringen är å ena sidan en frizon dit vare sig samhället, politiken eller religionen når. Som om man i den där fyrkanten befinner sig bortom världen. Eller kanske snarare före: kampen är ursprunglig, har alltid funnits, och även om reglerna har modifierats är villkoren desamma. Slå. Bli slagen. Vinna. Förlora.

Å andra sidan är känslan av totalt självbestämmande ofta bara en känsla. En chimär. En boxares öde må ligga i hans eller hennes egna händer när gongongen slår. Men i kulisserna styr krassa promotors, liksom managers med mångordiga, mångåriga kontrakt som fångar in och bakbinder.

Berättelsen om boxaren som åker till Amerika för att gräva guld och kommer hem med sand är, liksom individualismen, en av sportens arketyper.