Punch drunk

 

Dementia pugilistica, boxardemens, punch drunk syndrome, punchig…

Så lyder diagnosen som ställs på boxare som tagit emot för många och hårda slag, och därmed fått förminskad fysisk och psykisk reaktionsförmåga. Kroniska hjärnskador orsakade av våld mot huvudet.

På Gleason’s träffade jag några av dem. De punchiga pugilisterna. Första gången Roberto kom fram och pratade med mig – ett stort, guldtandat leende och tusen frågor – trodde jag att han var förståndshandikappad sedan födseln. Men han var skadad av sporten. Han var drygt fyrtio år gammal, talade sluddrigt och skuggboxades i slow motion. Ibland pratade han om att göra comeback. Ett foto av Roberto hänger bland de andra boxningsstjärnorna utanför kontoret på Gleason´s gym.

”Punchig” är en del av boxarjargongen. Fighters skämtar sinsemellan om att de kanske är punchiga när de inte finner orden eller när minnet sviker. Jag gör det själv ibland. Som när jag och Jonas Eriksson småpratade med Göran Hägglund och Anna Ekström inför en match i På spåret förra året och jag sa: ”Det är ni som bär favorittrycket. En fotbollsdomare och ett punchigt ringvrak har knappast några förväntningar på sig.” Anna Ekström lade huvudet på sned och tittade bekymrat på mig: ”du är väl inget ringvrak…”

Nej, hade jag varit punchig hade jag nog inte skämtat om det utanför boxningsvärlden. Och även om jag har svårt att komma ihåg telefonnummer (även mitt eget) nuförtiden, är jag inte särskilt orolig. Jag har gått så försvinnande få och så väldigt korta matcher. Det är boxare med långa karriärer och långa matcher som löper störst risk. Och symptomen kan komma tiotals år efter att handskarna har lagts på hyllan.  Alzheimer-liknande symptom och Parkinsons, den sjukdom som präglade Muhammad Ali i många år, kan orsakas av ett liv i ringen.

Om det är värt det? Kanske, kanske inte. Men de flesta skulle säga att de är beredda att ta risken.

 

 

 

 

Annonser