Skuggboxning

”Float like a butterfly” sa Muhammad Ali, och det gjorde han. Han dansade i ringen. Att likna en brutal konstform som boxning vid dans kan låta absurt men är fullt rimligt, och ganska vanligt. 34-åriga proffsboxaren Angelique Hernandez jämförde boxning och dans när vi pratade om livet i ringen häromsistens. 80-årige Stig Waltersson, proffs på 60-talet, tycker också att boxning och dans är besläktade. Och jag förklarar gärna boxning i danstermer. I synnerhet skuggboxningen har sin egen koreografi där du slipar tekniken och finner ditt eget, personliga uttryck. Ett tre minuter långt stycke med stort utrymme för improvisation. Synkronisera slag och fotarbete och balans.

Skuggboxning ska inte ses som någon spexig uppvärmning. Den bör tas på allvar, även om motståndaren är på låtsas. Fantasi krävs: en tänkt figur framför dig, en låtsaskompiskombattant att sikta mot, föreställa sig hur hen rör sig, slår, glider undan. Hitta rytmen i en musik som bara du hör.

Med mina motionärer är jag sparsam med skuggboxning till en början, men trappar upp dosen efterhand. Skuggboxning är svårt. Jag minns hur löjlig och dålig jag kände mig när jag började boxas. Utan handskar framför den stora spegeln som täckte nästan en hel vägg, bara jag och min egen spegelbild. Se och lära. Naken och betraktad. Jag boxades generad mot min egen skugga och led av hur klumpiga mina rörelser ännu var.

Det är inte bara tekniken och rytmen och mjukheten i rörelserna som är svårt att få till. Inte minst är det en utmaning att behålla koncentration och fokus, att inte låta tankarna flaxa iväg: ”Åh, vad jag är uttråkad! Vilka slag ska jag slå nu då? När är ronden slut egentligen?”

”Shadowboxing” är också ett begrepp inom psykologin. Då handlar det om att bearbeta och besegra negativa självbilder. Ja i mångt och mycket är det ju det skuggboxning handlar om. Att bygga en positiv självbild.

Imorgon: Lite mer om boxningsträning für alle.

 

Annonser

Fåfänga

Ali, Lagerman, Dundee.

Muhammad Ali var inte buskablyg. Han pratade gärna om hur snygg han var och insisterade på att Will Smith skulle spela huvudrollen i filmen om honom (”Ali”, som hade premiär år 2001). ”Man, you´re almost pretty enough to play me” sa Ali till Smith och log brett. Ali var ju inte bara snygg – han var rolig också.

”De bästa boxarna är väldigt fåfänga. Flamboyanta typer som vill synas, de njuter av att vara i ringen. Muhammad Ali, Floyd Mayweather… De är entertainers. Me me me myself and I. Då blir man riktigt bra.”

Så sade Luis Lagerman när vi käkade hotellfrukost i Stockholm för ett tag sedan. Och han borde ju veta. Han var lärling hos Angelo Dundee – han som stod i Alis ringhörna, antagligen världens mest välkände sekond. Luis jobbade i USA i tjugo år och tränade bland många andra Attila Levin när det begav sig. Nu är han tillbaka i Stockholm, lär upp fighters och motionärer och är en utmärkt expertkommentator när det är boxning på teve.

Alla boxare är inte flamboyanta entertainers. Men de flesta boxare jag träffat på är tämligen fåfänga. Jo, jag själv också. På Gleason´s gym i New York var bara överkroppar snarare regel än undantag. Ornamenterad hud med konstfulla tatueringar, perfekta magrutor, rentav konkava mellangärden, raka svettskimrande axlar och blanka shorts långt ner på höftbenet.
Struttande påfåglar som spände ut fjädrarna och bröstade upp sig, ett kroppsspråk som ropade: Se på mig!

Morgondagens blogg handlar om frisyrer som drar blickarna till sig.